Nådens gåvor
”Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem.
Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan,
tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem:
Den som tar emot detta barn i mitt namn,
han tar emot mig, och den som tar emot mig,
han tar emot honom som har sänt mig.
Ty den som är minst av er alla, han är stor.”
För några veckor sedan träffade jag några av mina väninnor. Vi brukar träffas då och då och äta middag tillsammans. Just denna gång tog jag bilen. När jag hade parkerat kom Ia och parkerade precis bakom mig på uppfarten till huset.
Hon hejade glatt och sedan vände hon sig till mig och hojtade:
”Och du kör på Guds nåd ser jag.”
Jag gick bort till bilen och hon pekade på avgasröret som gått av på mitten och sista delen av det hängde löst i en gummistropp där bak. Jo, nog var det väl så att jag kört på Guds nåd. Inte var det min prestation att det satt kvar där det satt, avgasröret, och att allt gått bra. Men jag hade heller inte medvetet utnyttjat nåden. Den var en gåva i just det ögonblicket, om man vill tänka så.
Nådens gåvor. Är det bara i ögonblicket de finns där? Eller är det kanske något vi kan få leva av, eller rent av vara?
Den som är minst är störst, säger Jesus. För att vara det måste man leva i nåden och ta emot av nådens gåvor.
Lärjungarna diskuterar vem som är störst av dem. Det är inget nytt fenomen för vår tid. Att vilja vara störst. Det finns alltid där, där vi människor finns. Därför behövs alltid också påminnelsen om vem som är störst, den som är minst. Hur blir man det då?
Ja, försöker vi prestera oss till det så sitter vi ju där igen i prestationsfällan och minst blir inte störst utan minst eller hur det nu var…
Visst är det bra med prestation. Visst är det bra att göra sitt bästa. Men när vi blandar ihop detta med vem som är störst som människa. När vi blandar ihop detta med vårt värde som människa, när vi blandar ihop detta med att vara älskad, det är då vi snurrar till det så förfärligt i våra liv.
Mina väninnor tyckte inte sämre om mig för att jag kör en bil som är lite… ja en hel del rostig. Tvärtom så hände det något positivt då jag, som inte kan nåt praktiskt om bilar, jag kan bara köra dom, fick ta emot hjälp av Anki som kröp ner bakom bilen och lossade röret så att jag kunde köra hem igen.
Det kan tyckas ligga långt från uppräkningen av Andens gåvor att ta loss rostiga avgasrör åt väninnor men nog var det en nådens gåva till mig just i den stunden. Visst kunde jag känna mig liten och rätt dum. Men om jag lyssnar till Jesus så var jag ju inte det just då.
Var det inte för att just när jag var som minst, fick jag ta emot omsorgen från en vän. Är det inte det största av allt, är det inte då man är som störst, när man är älskad trots sina tillkortakommanden, sina svagheter och brister.
Om jag bara tror mig älskad och omtyckt när jag presterar, vad är jag då när jag inte presterar, förmår och orkar? Så rätt han har Jesus, men så svårt vi har att lära oss. Andens gåvor är inte till för att briljera med. De är till för att vi ska tjäna varandra. Och än mer de är till för att tas emot.
Lärjungarna började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem:
"Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."
Betraktelse av Katarina Alexandersson