Barn och unga i Andreas

Bön, samtal och käpphästar

Maerta och MagnusNu vet jag väldigt mycket mer om käpphästar än jag någonsin vetat tidigare. Och allt jag kan lärde jag mig under församlingens gemenskapshelg av Märta Gustafson.

Gemenskapshelgen hölls på Gålögården i Södertörns skärgård en solig lördag i början av september. Vi var inte så många, förmodligen på grund av uppmaningar om distans och försiktighet. Men det var uppenbart att vi alla var verkligt glada, ja upprymda. Äntligen mötas! Äntligen sitta i en stor ring och prata med varandra. Leka ihop. Sjunga – med bra avstånd. Och be tillsammans. Allt det där hade jag nog också väntat mig av församlingens gemenskapshelg. Och sett fram emot. Men att också få komma in lite i käpphästarnas värld, det var något helt nytt.

Märta är 11 år och har just börjat i årskurs 5. På fritiden rider hon på stora fyrbenta hästar. Men ägnar sig också mycket åt käpphästar.

- Det här är Charlie och det här är Björn, berättar Märta och låter mig bekanta mig med två av de nio käpphästar som hon har med till Gålögården.

Vant visar hon hur man övar dressyr. Det handlar om piaff, passage, galopp, piruett och alla andra moment som ingår i hästdressyr. Men här är det Märta som ska utföra de olika stegen och rörelserna, med käpphästen Charlie i händerna.

Många av Märtas kompisar håller på med käpphästar. Många av dem rider, alltså på hästar med fyra ben. Men många ägnar sig också åt att sy, att sköta om käpphästarna, eller även att sälja.

Maerta hopparDressyren är fin att titta på, även om jag med ett ovant öga kanske inte riktigt förstår hur svårt det är. Men verkligt imponerad blir jag när Märta tar mig ut till hinderbanan hon har satt upp på Gålögårdens fotbollsplan. Med koncentrerad min rider Märta runt banan med Charlie. När hon närmar sig det höga hindret, 80 cm högt, blir jag ändå orolig. Det är blött i gräset efter en regnskur. Det vore illa om gemenskapsdagen nu drabbades av en stukad fot! Men med ett vigt skutt hoppar Märta och Charlie över hindret, och för att visa att det inte var en tillfällighet så gör hon det en gång till.

En församling som vår är så mycket. Det är fina gudstjänster, goda predikningar och vacker sång. Det är förbön och tillbedjan. Samtidigt rymmer den en gemenskap som på många sätt är unik. Inte minst eftersom den spänner över alla generationer. Visst – jag känner inte barnen och tonåringarna i vår kyrka. Och jag möter inte de äldre så ofta som jag skulle önska. Men vi finns tillsammans, som grenar, blad och blommor i ett stort vackert träd. Bara att vi ser, hälsar på och bekräftar varandra har ett stort värde.

Och jag är glad över att ha fått inse att för några i vår kyrka klappar hjärtat lite extra för de väldigt söta käpphästarna Charlie och Björn.

Text och foto: Magnus Stenberg