Det avgörande för Andreaskyrkan är inte numerära mål, utan att människor känner en tillhörighet. Men vi tycker om att vara medlemmar, det kan vi vara tydligare med. Det är några av tankarna som Elisbet Ravelojaona och Annika Johansson, pastor respektive ordförande, delar efter en vår med beslut om förändringar i Andreaskyrkan.

I våras bestämde årsmötet i Andreaskyrkan om förändringar av organisationen. Som ordförande har Annika Johansson – tillsammans med resten av styrelsen – ansvarat för den översyn av kyrkans verksamhet och resurser som lett till beslutet. Och som följd av beslutet blir Elisabet Ravelojaona ny församlingsföreståndare. När vi sätter oss i ett av kyrkans smårum sammanfattar Elisabet bakgrunden:
– Vi har sett att det vi förväntades göra inte stämde med vad vi har. Vi behöver tänka om.

Vad har varit svårt i den här processen, Annika?
– Att ta beslut som behöver tas, och att jobba tillräckligt fort men inte för fort. Processen behöver ta sin tid, men den som står vid sidan av och väntar på besked tycker att det tar lång tid. Men när man börjar skapa en målbild utifrån enkät och intervjuer, ger det energi. Det har funnits ett jättestort engagemang i projektgruppen, säger Annika, och Elisabet skjuter in:
– Det låter också som att församlingen har en ganska gemensam bild av vad man vill vara. Sedan finns säkert olika tankar om hur vi når dit.
– Vi har talat länge om att vi behöver komma till rätta med ekonomin, det handlar om hur vi riktar resurserna vi har. Vi behöver vara kreativa utifrån begränsade resurser, men ... begränsningen föder också något, säger Annika.

Det finns inte några siffermål om insamlingar eller medlemsantal i översynen?
– Nej, det har inte känts relevant, men det är klart att vi behöver prata om medlemskapet, med den åldersstruktur vi har, säger Annika, och Elisabet håller med:
– Jo, vi behöver medlemskap rent organisatoriskt, och jag har tänkt på att vi behöver prata om att vi tycker om att vara medlemmar här. Vi kanske borde tala mer om vad vi redan är, att vi är en öppen församling och sedan be om att bli ännu mer av det. Men jag tror inte på numerära mål, och det finns inget optimalt när det gäller medlemskap, tillhörighet är viktigare, säger Elisabet.

Hon hänvisar till Paulus: den ene vattnar, den andre sår, det är Gud som ger växten.
– Det är klart att jag vill att folk ska hitta hit, men det viktigaste är att människor hittar sitt liv, sin väg till tro.

En utgångspunkt i översynen var ”förändrade samhällsbehov”. Annika talar om ensamhet, psykisk ohälsa, digitalisering och hur församlingen når ut. Elisabet nämner hur socialtjänsten arbetar, att civilsamhällets roll är osäker, och att bidragen till Sjukhuskyrkan halverats i år.
– Samhället förändras fort, men det finns en motrörelse, med icke-digitala mötesplatser, kreativa stråk, sånt som jag håller på med och som landar bra i församlingen och samhället. Vi behöver lära oss prata med varann, lyssna och formulera sig, och pröva sig fram. Det gäller tron också. Och sedan ... vi var några som gick i Klimatmarschen i april tillsammans, och att välja att göra aktioner tillsammans gör också något med oss. Vi kan som församling vara en röst i samhället, säger Elisabet.
– Och då behöver vi inte göra allt själva, vi kan arbeta med till exempel de som finns här i huset, lägger Annika till.

I huset förändras nu tjänsterna. Att det inte blir någon café- och uthyrningsansvarig är tråkigt, tycker båda - ”men kanske går det om några år”, säger Elisabet, och på plussidan ser hon den nya koordinatorstjänsten, som tar delar av det hon annars skulle ha gjort som föreståndare.
För nu går hon in i den rollen – en som hon inte direkt har längtat efter, hon har trivts bra inte minst med att som studentpastor vara ute i samhället.
– Men efter tio år är det läge att göra något annat, och det jag ser fram emot är att börja i och utgå från det som är, att tillföra nya tankar och se vad som växer fram vartefter. Vi ser att vi inte kan göra alla bra saker, men nu vet vi vad församlingen vill prioritera.
En tydlig ambition för henne är att sätta igång en del arbete runt gudstjänsten. Hon berättar om det performance om vrede – helig och annan – som ägde rum i kyrkan i mars.

– Kyrkan var full. Genom att många var involverade blev det mycket folk. Det handlade också om hur vi kommunicerade, och om att det var något som berörde människor, säger hon. Och Annika kopplar det till målbilden som kommit ur översynen:
– Den hänger ihop med ett tilltal, och med teologin, för att man ska vilja vara här och vilja ta med någon. Och allt behöver inte vara perfekt.

Översynen är klar, beslut har fattats. Känns det bra, Annika?
– Jag tycker det. Vi har försökt att göra det här grundligt, gjort riskanalyser och sett vad som skulle kunna hända, och ... det har landat, i stort sett.
– Men det är nu det börjar.

Text & foto: David Berjlund