Koncentration. Fokusering. Ansträngning. Det är några ord som dyker upp när Linda Oxel och David Israelsson pratar körsång. Men också vila. Samt att körsång är något man gör tillsammans.

- Visst låter det bra?
- Ja, jag tror att det sitter nu!

Linda Oxel och David Israelsson, två av 30-talet medlemmar i kören Con Spirito, stämmer av med varandra. Det är söndag kväll den 8 mars och strax dags för framförandet av Antonio Vivaldis verk Gloria. Jag träffar Linda och David när kören får en välbehövlig fikapaus innan konserten. De har redan varit samlade för genrep i två timmar.

Den här gången är det extra storslaget. Framförandet av Gloria sker tillsammans med stråkorkestern Haninge Sinfonietta. Det märks att Linda, David och de övriga konsertmedlemmarna är extra laddade.

Är ni nervösa så här inför en konsert?

Nej, kanske inte nervös. Snarare fokuserad, blir svaret från dem båda.

- Det är roligt att ha ett mål för allt övande vecka efter vecka, konstaterar David. Och stimulerande att få möta alla människors ansikten, att se att de blir glada.

Linda håller med. Att sjunga i konserter och gudstjänster blir ett mål att arbeta inför tillsammans.

- Och så får ju anhöriga komma och se vad som blir resultatet av att man är borta en kväll i veckan.

Det lär finnas 600 000 körsångare i Sverige. De flesta är amatörer. Andreaskyrkan har den oskattbara förmånen att ha sin egen kör – Con Spirito, under ledning av församlingsmusiker Tina Bergholm. De deltar regelbundet i gudstjänster i kyrkan, men ger också egna konserter. Som denna marskväll med det klassiska verket Gloria.

Men är det konserterna som ger körmusiken dess mening, eller att få traggla och öva tillsammans? Linda och David har inget rakt svar. Men de är nog inne på att det som sker i övningarna varje vecka har störst betydelse.

- Det är helt enkelt väldigt avslappnande. Man är fullt koncentrerad. Det är lagom svårt för att kräva ansträngning, men inte svårare än att det är roligt, säger Linda, och tillägger:
- Visst känns det motigt ibland när man ska iväg på övning efter en lång arbetsdag. Men allt det där är som bortblåst när jag väl är här. Då är jag fullt närvarande.

Båda är erfarna körsångare sedan unga år. David har sjungit i Con Spirito sedan 1999. Linda kom med några år senare, hade sedan en paus i mer än tio år, men är nu tillbaka. Det är ingen tvekan om att de känner sig trygga och säkra i sammanhanget. De uppskattar både de klassiska körverken och körmusik präglad av folkmusik, visa och jazz. Tina Bergholm ser till att Con Spirito har en bred repertoar.

Men vore det inte roligare att få sjunga solo?

Nej, slår båda ifrån sig.

- Jag är en typisk kör-människa, konstaterar David. Och Linda fyller i:
- Jag tror att jag är tonsäker men skulle bli alldeles för nervös inför att sjunga solo. Nej, jag håller mig kvar i min stämma.

Tillsammans. Det är uppenbart att det är någonting med detta tillsammans som gör körsången speciell. Vi kommer att prata om hur det är att åka på körresa. Con Spirito brukar göra det någon gång per år.

Härom året besökte kören några kyrkor i Småland. Trevligt, absolut! Men till sommaren planerar elva medlemmar att resa till New York för att där delta i en körfestival tillsammans med ett tiotal körer från olika delar av världen. Som en av få körer i Sverige som sjunger verk av kompositören Howard Goodall har man blivit inbjuden att sjunga i självaste Carnegie Hall i New York.

- Det blir helt helt fantastiskt, utbrister Linda. Som en dröm man aldrig ens har tänkt vara möjlig.

Småland eller New York – att resa tillsammans blir lite som att vara på läger. Man kommer varandra närmare. Samtalar mer med varandra. Och skrattar tillsammans.

- Skrattet är väldigt viktigt, säger Linda. Det smittar av sig till sången, att man vågar ta i och inte är rädd för att sjunga fel. Det gör att vi är trygga tillsammans.

Där kom det igen. Tillsammans.

Då reserestriktioner råder p.g.a. coronaviruset är resan till New York i juni inställd, men kommer förhoppningsvis genomföras vid ett senare tillfälle.

Text: Magnus Stenberg
Foto: Anders Johnson