Helgen 9–10 oktober gästar författare och pastor Peter Halldorf Andreaskyrkan för en seminariehelg (se notis sid. 10). En helg vi har väntat på och förberett oss för under mer än ett års tid. Nu hoppas vi att den äntligen ska bli av. Inför hans besök frågade jag honom följande:

Kan du berätta något om din livssituation idag? Hur ser din vardag ut?

– Jag lever ett stilla liv på landet, i den östgötska ekskogen. Ora et labora. Sköter om bin, örtagård och ägnar tid åt brevkorrespondens. Den söndagliga mässan i Ekumeniska Kommuniteten är livskälla och höjdpunkt varje vecka.

Vad var upprinnelsen till att du skrev boken Därför sörjer jorden?

– Under sex års tid, från 2012 till 2017 hade jag förmånen att i stort sett dagligen få umgås med den profetiska litteraturen i Bibeln, i synnerhet profeten Jeremias bok. Det var omvälvande och djupt rannsakande på ett personligt plan. Profeterna framstod för mig som radikalt samtida och politiskt utmanande. Det ledde till att jag på ett mer uppmärksamt sätt började lyssna till vad forskarna sa om klimatkrisen. I det ljuset framstod profetlitteraturens aktualitet som än mer brännande. Det ledde till att jag ville försöka skriva något om spänningen i den kristna tron mellan två stora framtidsutsagor: ”Himmel och jord ska förgå” och ”efter hans löfte väntar vi en ny himmel och en ny jord”. Det blev boken Därför sörjer jorden.

Om du kort skulle dela några tankar om ”hopp” utifrån ett kristet perspektiv till en medmänniska, vad säger du då?

– Hoppet tillhör en annan kategori än det positiva tänkandet. Det kristna hoppet är grundat på en realistisk pessimism. Innan vi kan ta emot hoppet om en ny och bättre värld, måste den optimism grusas som sätter sin tilltro till människans egen förmåga att förbättra sig själv och världen. Hoppets språk i den kristna tron är ett uppståndelsespråk. Det är vid den tomma graven kvinnorna får orden tillbaka. Därifrån räcker de oss ett hoppets språk, som får oss att våga ta till oss tanken att Guds trofasthet är ett veto mot människans trolöshet.

Hur har din tid varit under pandemin? Några reflektioner kring hur du ser att pandemin har påverkat; dig själv, kyrkan och vårt samhälle?

– På ett personligt plan en period av stor stillhet, vila, resonans. Betydelsen av en enkel daglig rytm har blivit ännu tydligare. Styrkan i gryningsbönen. Avgörande har varit att varje vecka få fira mässan, även under pandemin. Jag märker hur det år som ligger bakom, hos mig och många andra, inneburit eftertanke, även besinning. Som med alla djupgående existentiella erfarenheter är dock frågan om vi – om så bara något litet – förmår låta de insikter vi gjort hålla igen accelerationen när vi nu frestas att återgå till ”ordningen”.

Hur går dina tankar inför helgen i Andreaskyrkan? Vad är din längtan att få ge? Vad blir ditt fokus i undervisningen?

– Jag ser mycket fram emot helgen i Andreaskyrkan och är glad över att ni avsatt gott om tid för att vi tillsammans ska kunna reflektera över angelägna frågor. Det jag, kort uttryckt, vill försöka göra är att visa att där de apokalyptiska visionerna ser historiens slut som ett sammanbrott ser de hebreiska profeterna, och senare den unga kyrkans stora teologer, ett genombrott.

Text: Mats Carlsson
Foto: Privat