Lena Bergström är en vandrare. Hon är det som privatperson, men att pilgrimsvandra har också blivit viktigt för henne som pastor. Olivia Elveborg har träffat Lena för ett samtal om att vandra, och hur vandring kan hänga samman med kyrkan och tron.

Lena Bergström arbetar nationellt i Equmeniakyrkan, men är också knuten till Rastplats Söder som varje vecka firar mässa i Andreaskyrkan.
Att gå en lång sammanhängande sträcka gör något med ens upplevelse av världen, menar Lena. Den blir större trots att, eller kanske just för att jag
rör mig långsammare. Det handlar om en inbromsning, förklarar hon.

I samband med Equmeniakyrkans kyrkokonferens i augusti kommer du hålla i en vandring. Berätta om den.
-Jag anordnar en tvådagars pilgrimsvandringvandring inför konferensen. Konferensen heter "On the Move" och därför heter vandringen "Pilgrim på väg”. Vi går för att markera att vi står inför ett uppbrott och en omställning, både i kyrkan och i välden. Under vandringen får vi möjlighet att be, för kyrkan, för välden och konferensen.

Hur långt går ni?
-Vi kommer börja på tisdagen, troligen i Kungälv, och vandra till Hammarkullen där vi övernattar i Mariakyrkan. På onsdagen fortsätter vandringen till Svenska Mässan, där konferensen kommer att hållas. Vi bär med oss pilgrimsvandringens enkelhet. Det ska vara enkelt att delta och vi kommer max gå 1,5 mil per dag.

Hur kommer det sig att du började vandra?
-Jag har alltid tyckt om att gå och att det blev pilgrimsvandring kom ganska naturligt. Jag tog fasta på det i samband med Pilgrims Walk for Future 2021. Det var en vandring från Vadstena till Glasgow för att uppmärksamma toppmötet där och jag gick två veckor av den totalt 3,5 månader långa vandringen. 2022 gjorde jag en liknande vandring.
-Sommaren 2023 gick jag med Pilgrims Walk for Future från norska gränsen i Värmland till Vadstena för att uppmärksamma klimatet och den biologiska mångfalden.

Vad uppskattar du med pilgrimsvandring?
-Närheten till omvärlden blir tydligare när det inte finns något mellan mig och världen. I vår vardag spenderar vi mycket tid i "boxar" som hus och bilar, men när man går hör man ihop med vägen, tillvaron och omgivningen.
-Att gå en lång sammanhängande sträcka gör något med ens upplevelse av världen, den blir större trots att, eller kanske just för att jag rör mig långsammare. Det blir en tydlig inbromsning, jag anstränger mig en hel dag för att gå en sträcka som med bil hade tagit en kvart. Det kan verka onödigt, men man kan också tänka på hur absurt det är att rusa fram som vi gör i vår vardag.

Kan det inte bli enformigt?
-Varje dag är alltid lika rik, på upplevelser och erfarenheter, det blir aldrig monotont. Man lär känna fåglarnas sång och ser det som växer längs vägen.
-Det är också skönt att få anstränga kroppen. Varje dag blir man trött, men man kan fortfarande fortsätta nästa dag och kännas att man blir starkare. Våra kroppar och sinnen är gjorda för att vara i naturen. Ljuden, dofterna och färgerna är välgörande för oss.

Hur kommer tron in i vandringen?
-Det ser ju olika ut, men under pilgrimsvandringar använder man sig oftast av heliga Birgittas bön. Hon var en pilgrim av rang. Pilgrimen söker Gud, eller det heliga, och går ofta som botgöring eller för att söka läkedom, helande, för sig själv eller andra. I vår tid kan man även gå för världen, för hela skapelsen.

Text: Olivia Elveborg