Aktuellt

Det glödande arvet – Frikyrkorna 175 år

I år är det 175 år sedan starten av det som kom att bli frikyrkorörelsen. Mats Carlsson tecknar historien och konstaterar att ett utmärkande drag av det nya var det öppna samtalet där svaren söktes i gemenskapen.

Lördagskvällen 25 mars firades tacksägelsegudstjänst i Andreaskyrkan. Tidigare under dagen hade Equmeniakyrkans bildarsamfund årsmöten, där ansvaret för Svenska Baptistsamfundet, Svenska Missionskyrkan och Metodistkyrkan i Sverige övergick till Equmeniakyrkans kyrkostyrelse. Under dagen påmindes vi om bildarsamfundens bidrag i den svenska historien och andliga utveckling.

Den 21 september 1848 skedde det första baptistdopet i vårt land vid Vallersrvik i Halland. Fem personer döptes då. Efteråt gick man hem till en av de nydöptas gård, Borekulla, där man firade nattvard och bildade en kristen församling. Det unika var att när man snart därefter skrev sina första stadgar gällde; en medlem - en röst, oavsett kön, samhällsstatus eller ålder. Demokratin och kampen för religionsfrihet hade börjat sin väg i vårt land, på riktigt.

Detta var början för en församlingsrörelse som idag utvecklats i flera samfundsbildningar med ett stort antal församlingar i vårt land.

Demokrati är dock inte längre en självklarhet. Såväl nationellt som internationellt ser vi många exempel där utvecklingen går åt fel håll. I en sådan tid behöver perspektiven vidgas, inte minst bakåt. Historien upprepar sig inte men den ger oss ändå en möjlighet att förstå vår framtid och kan förse oss med nycklar till framtiden.

Den svenska frikyrkligheten bestod av tre grenar: baptism, metodism och luthersk nyevangelism. I samtliga hittar vi modeller för gräsrotsdemokrati som motiverades teologiskt utifrån bibelordet. Den baptistiska rörelsen hade redan på 1600-talet argumenterat för religions- och yttrandefrihet i England och Nordamerika, och organiserat församlingar där beslutfattandet skedde gemensamt genom konsensusmodeller.

I den nyevangeliska väckelsen, som gav upphov till Missionsförbundet, fanns en teologisk betoning på individens ansvar att själv läsa och tolka bibelordet. Den demokratiska föreningsmodellen blev den dominerande organisationsmodellen. Metodismen betonade människans personliga ansvar tillsammans med organiserade konferenser för samtal, diskussioner och beslut på regional, nationell och internationell nivå.

Omkring år 1900 var antalet frikyrkliga omkring 150 000 i Sverige, för att tjugo år senare ha fördubblats till nästan 300 000, vilket som mest motsvarade cirka 5 procent av befolkningen. Tusentals kapell och missionshus byggdes över landet, fyllda till brädden av olika föreningar och verksamheter: förutom själva församlingen också körer, musikföreningar, missionssällskap, studiecirklar och så vidare. Det nya och utmärkande för dessa församlingar och föreningar var de öppna samtal där svaren inte gavs uppifrån utan söktes av gemenskapen i diskussioner där alla inbjöds att delta. Samtal som präglades både av en respekt för olikheter och ett myndigförklarande av individen, vilket är omistliga delar i ett demokratiskt samhälle.

Ifrån konferensen ”demokrati och frikyrkor i ett postsekulärt samhälle” på Campus Örebro hösten 2020, menar många att framväxten av den västerländska demokratin är otänkbar utan det politiska bidraget från religiösa samfund. Det handlar om uppbrottet från enhetssamhället. En förändring från enhet till mångfald. Som pluralism snarare än sekularisering.

Flera analyser ifrån konferensen menar också att det inte är främst när rörelserna försöker vara till nytta som de bidrar till ett gott samhälle utan snarare när de tar sin historia och tro på allvar. Det bär på frön till en bättre förståelse för hur bidragen i nutiden också kan utvecklas. Dock verkar det vara något som saknas. Det är ett arv som till vissa delar är glödande, men inte brinnande.

Text: Mats Carlsson

 

Här hittar du aktuell information om vår verksamhet, program, notiser samt betraktelser och andra texter ur vårt programblad i pappersform som du alltid hittar i kyrkan.

Aktuella texter