Sveriges kristna råd har avskilt år 2025 till ett ekumeniskt år med temat ”Tid för Guds fred”. Ekumenik handlar om att främja samarbete, förståelse och enhet mellan olika kristna samfund, kyrkor och traditioner. Ordet kommer från grekiskans oikoumene, som betyder ”den bebodda världen”, och syftar på hela den kristna gemenskapen. Det berör allt och alla.

Ibland känns det som många betraktar enhetsfrågorna som specialfrågor för särskilda entusiaster eller lokala ekumeniska råd. Som om det skulle vara valfritt om man är för enhet eller inte. Hos Jesus fanns inga frågetecken. I sitt avskedstal i Johannes evangeliet ber han; ”Jag ber att de alla ska vara ett, liksom du, Fader, är i mig och jag i dig. Då ska världen tro att du har sänt mig.” (Joh 17:21).

Den unga kristna församlingen hade ingen given yttre samhörighet, eller gemensam politisk historia som gudsfolket i Gamla testamentet. Enheten fann man i en annan verklighet; I Kristus, som Paulus kommer tillbaka till gång på gång. Det var runt honom man hade samlats, det var han som höll dem samman, han var dess centrum. I Kristus var de inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. I Kristus var de ett; enade, förenade med honom och varandra.

Nya testamentet ger oss ingen idealbild av den kristna församlingen, men kanske en realistisk. De flesta breven är framsprungna ur uppenbara konflikter. Förhållanden som hotade enheten. Kyrkan har delats och förgrenats ett otal tillfällen under två tusen år sedan den första pingstdagen. De senaste hundra åren har dock de olika kyrkofamiljerna, samfunden och gemenskaperna närmat sig varandra påtagligt i teologi, liturgi och samförstånd. Att arbeta för enhet är också ett tecken på förso ning och att lämna gamla strider bakom sig. Det handlar inte idag om att vara varandras konkurrent utan mer komplement. Ekumenik handlar inte om att sudda ut olikheter, utan om att förenas i det som är gemensamt – tron på Jesus Kristus – samtidigt som man respekterar olikheter i traditioner och tolkningar.

Bilden Paulus tar av kyrkan som en kropp med Jesus som huvudet håller än idag. Alla delar är olika, men behövs lika mycket för att kroppen ska fungera. Ingen del i kroppen kan säga till en annan att den är oviktig.

Kanske vägen framåt är det som teologen Sara Gehlin m.fl benämner som ”Receptiv ekumenik”; att se andras traditioner som en källa till förnyelse, vidgad förståelse och problemlösning inom den egna kyrko traditionen, för att möta den andre och för att nå djupare enhet.

Mats Carlsson, pastor