Orden sas av en gruppinstruktör på ett gym, för nu bra många år sedan och jag har burit dem med mig sedan dess, som en bra påminnelse. För visst är det lätt hänt att vi håller andan då vi arbetar koncentrerat. Eller andas högt upp i bröstet, då vi är stressade.

För mig har orden blivit en symbol för att skapa utrymme för sådant jag mår bra av. Som att vandra i naturen, eller ta mig tid att skapa saker med mina händer. Aktiviteter som hjälper mig att landa och att djupandas. Var hittar du dina platser och vad är det som ger dig energi?

Jag tror att vi behöver andningsplatser av olika slag. Kanske Andreaskyrkan är, eller kan bli, en sådan plats för dig? Vårt gemensamma hus sjuder av liv, alla dagar i veckan. Körövningar kan pågå på två våningsplan samtidigt. Grupper från Tolvstegsrörelsen och församlingens styrelse möts i köket, då de byter av varandra. Samtalsgrupper pågår i parallella rum. Gudstjänster firas, både kvälls- och dagtid. Däremellan kommer diverse grupper som hyr våra lokaler.

Det händer något med oss alla då våra vägar korsas. Samtal uppstår. Rätt som det är känner någon igen en annan. ”Är du också här?” Alla de här grupperna finns därför att människor behöver dem. För flera av oss är de faktiskt livsnödvändiga, precis som andetagen. Det är platser som skapar en rytm i vardagen.

Tisdag lunch möts vi till Andrum – en sinnesroandakt. Tillsammans skapar vi ett utrymme för bön och reflektion, mitt i vardagen. En plats för att andas. Andas ut och andas in. Ett andetag efter det andra. Andetag – det är ett av mina favoritord. Det är så vackert! Ordet andetag är som en hel bön. Ande tag. Tag emot mig och det jag bär på just nu. Det jag bär av glädje och sorg, saker jag klurar på och saker jag är tacksam för. Ande tag emot allt och fyll mig på nytt med din livgivande kraft.

Om det jag skriver här slår an något inom dig är du varmt välkommen att ta kontakt. Kanske kan vi mötas för att andas tillsammans…

Elisabet Ravelojaona, pastor