Nära livet I Andreaskyrkan möts många människor i olika sammanhang, både i öppna större samlingar och i mindre grupper. Jag tycker om att tänka på Andreaskyrkan som en plats för möten mellan människor och möten med Gud. Vi behöver trygga platser och vi behöver varandra. Vårt samhälle är på många sätt centrerat kring individen. Här vill vi, i motsatsen till det, bygga gemenskap tillsammans. I ett sådant byggande kan det förstås knaka ibland när vi tänker och tycker olika. Men ofta blir det riktigt, riktigt bra när vi vågar prata och mötas på riktigt.

Som människor behöver vi sammanhang där vi kan fylla på, få inspiration och kunskap. samtidigt mår vi bra av att i vår tur finnas där för andra, både praktiskt men också genom att vara varandras vittnen och lyssna till varandras erfarenheter och berättelser.

En del söker sig också hit för att få finnas i tystnad, en bristvara i vårt samhälle. I tystnaden är det lättare att möta både sig själv och det andliga perspektivet i livet. Den sortens tystnad kan vi förstås söka på egen hand, inte minst i naturen. Men många gånger är vi hjälpta av att göra det tillsammans, kanske i en retreat eller pilgrimsvandring, eller vid ljusbäraren och sandlådan med skärvor uppe i vår kyrksal. Rutinen att regelbundet gå till en gudstjänst, kör, samtalsgrupp eller någon annan träff, betyder mycket för många.

Var och hur hämtar du näring till ditt liv? Jag tror att vi behöver ställa oss den frågan ibland. Och kanske också fråga varandra. Ofta är det genom att lyssna till hur andra gör, som jag får syn på både det jag redan har och det jag kanske saknar. För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig: Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro. Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit. Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig:

Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro.
Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit.
Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

Ett sådant hudlöst liv kan bara levas med en stor integritet. Det kan bara levas i en balans mellan närvaro i det stora och det lilla, närvaro i andras liv och mitt eget. En utandning måste alltid följas av en inandning. För att kunna ge måste jag först få ta emot. Att se behöver följas av att bli sedd. Allt i en ständig växling. Välkommen du också.

Elisabet Ravelojaona, pastor