Ibland tänker jag att vi tar lite för många saker för givna. Som om vi skulle veta och kunna saker, innan vi fått lära oss eller kunnat träna på dem. Det kan gälla allt ifrån att sticka, förstå oskrivna regler i ett sammanhang, till att känna medkänsla. I själva verket behöver många av oss öva en hel del för att känna att vi kan en sak.

Det senaste året har jag flera gånger fått frågan: Kan du lära mig att be? Så nu i höst skapar vi en grupp här i Andreaskyrkan, för den som är Nyfiken på bön. Jag har också mött fler som ger uttryck för att de har svårt att känna hopp. Så nu klurar jag på hur vi kan öva oss i det. Ja, för hopp är inte alltid självklart, men det går att bygga upp. Hoppet behöver ofta ett sammanhang för att växa och utvecklas. Detsamma tror jag gäller för både tro och medkänsla. Ofta börjar det med att vi själva får möta hoppet, tron eller medkänslan hos en annan människa. Då kan det slå rot också inom oss och skjuta skott.

Vårt samhälle präglas idag av debatter och tyckanden, gärna tillspetsade och utmanande för att tränga igenom informationsbruset. Jag tror att vi är många som tröttnat på de hårda orden och polariserandet och i stället längtar efter goda samtal, där fler delar på tiden och låter varandra tala till punkt. Samtal som gärna får pågå över tid. När vi lyssnar till andras erfarenheter och får tid att formulera våra egna tankar, händer något med oss som deltar. Vi lär oss mer om både andra och oss själva. Den kunskap vi redan har får möjlighet att fördjupas. Kanske får vi också anledning att omvärdera det vi tidigare tänkt och upplevt. Samtalet är en arena för övning, och under hösten inbjuder vi till flera olika samtalsgrupper i Andreaskyrkan.

Samtalet är en arena för övning. Både bön, hopp, tro och medkänsla är exempel på saker vi kan behöva träna konkret genom att göra det, gärna tillsammans med andra. Det kan innebära att finnas där praktiskt för en annan person, hjälpa till som volontär i en verksamhet och mötas tillsammans med andra för att be.

Hopp är något vi kan både leva, vara och förmedla till andra. Precis som vi kan få luta oss mot någon annans hopp, när vi behöver det. Inte sällan uppstår hoppet där vi minst av allt anar det, också i de mörkaste av stunder och vi inser att livet kan vara både och, samtidigt. Både vackert och sorgligt. Fyllt av glädje och tungt.

Kom så prövar vi att öva tillsammans! Vad får dig att känna hopp, lust

Elisabet Ravelojaona, pastor