Rik inför Gud
1 Joh 4:16-21
Det sitter i väggarna, säger man ibland om en särskild atmosfär eller stämning som liksom smittar av sig på dem som befinner sig i närheten. Ofta kan det nog vara tradition och rädsla för förnyelse - att göra som man alltid gjort, det "sitter i väggarna". Det kan sägas uppgivet men också med stolthet. På Södersjukhuset talar man gärna om den särskilda SÖS-andan som något man vill ska sitta i väggarna. SÖS-andan har jag förstått som en prestigelös inställning med patienten i fokus. En attityd som man önskar ska genomsyra verksamheten på sjukhuset och liksom gå i arv till ny personal.
Dagens episteltext sitter, kan man nästan säga, i eller snarare på väggen som en inskription på Andreaskyrkans fasad. Själva byggnaden predikar och inte vilket budskap som helst - utan det allra viktigaste: Gud är kärlek, Var inte rädda! Det har tilltalat mig från första gången jag kom hit.Episteltexten, som jag valt att predika över idag, förkunnar frimodigt att Gud är kärlek och att vi inte behöver vara rädda. Samtidigt är vi väl medvetna om att många ifrågasätter just det - att Gud är kärleksfull när det ser ut som det gör i världen och att världsläget mer ger anledning till oro och rädsla än tvärtom.
Gömmer vi oss bakom en from fasad eller vad betyder det i ditt liv att Gud är kärlek och att kärleken fördriver rädslan?
I ett av sina tal som återfinns i Matteus evangelium berättar Jesus liknelsen om talenterna. Det är en berättelse om en man som ska resa bort och låter sina tjänare ta hand om hans egendom. Till den ene gav han fem talenter, den andre två och den tredje en talent. När mannen återvänder och kräver redovisning har de två första tjänarna gjort affärer, satsat och fördubblat antalet talenter, medan den tredje tjänaren lämnar tillbaka talenten han fått med orden "Jag var rädd och gick och gömde din talent i jorden. Här har du vad som är ditt."
Det finns mycket man kan säga och undra kring denna liknelse, där talenterna ofta liknas med de olika gåvor, eller begåvningar vi har fått. Det jag fastnade för när jag nu (i det här sammanhanget) kom att tänka på den här berättelsen är just det som den tredje tjänaren säger: Jag var rädd och gick och gömde mig, eller gömde det jag fått.
Ett uttryck för en sluten och tillknäppt livshållning, präglad av rädsla - rädsla att misslyckas, rädsla för straff eller utskällning, rädsla att inte duga och inte leva upp till de förväntningar som ställs. Rädsla som gör att jag håller mig tillbaka och håller hårt i det jag har, där det är mycket lättare att se sina begränsningar än sina tillgångar.
En livshållning präglad av jantelagens bud "du ska inte tro att du är någon....eller tro att du kan något... "
En livshållning där man känner sig kontrollerad och där
ansvar är något som tynger ner.
Mot denna livshållning står den motsatta som finns hos de båda andra tjänarna. De ser vad de har och vågar satsa.
Det är en öppen livshållning, präglad av förtroende och tillit. De tror på sig själva och sin förmåga men framför allt känner det tilltro från sin herre som givit dem förtroende. Tilltron gör att man vågar, i liknelsen vågar de göra affärer som slår väl ut. Ansvar är här inte tungt utan inspirerar och får dem att växa. Istället för att se farhågor anar man möjligheter. Istället för att sluta sig kring det man har, öppnar man upp och tar till sig det som finns runt omkring. En livshållning präglad av kärlek där man delar med sig, ger vidare och räknar med det man får ta emot, i gemenskap med andra och med Gud.
Är det att vara rik inför Gud, tänker jag - att se mer och större, bortom mig själv och mina egna förmågor och begränsningar? Att våga se på mig själv på ett nytt sätt, från ett annat håll - med Guds ögon. Det handlar kanske inte alls om att tro sig själv om något (varken stort eller litet) utan att tro Gud, räkna med Gud och kraften i hans uppståndelse som Paulus skriver.
Handen på hjärtat, hur många bra initiativ har blivit begravda i rädslan över att misslyckas? Både när det gäller mitt eget privata liv och när det gäller församlingen. Det ligger så nära till hands att liksom den tredje tjänaren vara rädd om det man har, att vårda det genom att gömma undan det och inte ta det i bruk. Episteltexten talar om frimodighet, frimodighet till och med på domens dag eftersom vi har Kristus. Det han har gjort, i kärlek till oss, bär genom allt, ja det övervinner även rädslan. Han har befriat oss! Till den friheten har Kristus befriat oss, skriver Paulus i brevet till galaterna. Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen.
I Kristus är jag rik, kanske behöver vi påminnas om det och låta oss inspireras av den livshållning som öppnar upp och räknar med Gud. Rik inför Gud är kanske den som vågar överge rädslan, som vågar överlåta det man är och har i Guds händer, till Gud som är kärlek.
Grunden för en sådan öppen livshållning hittar jag inte i mig själv eller ens i mina gener (som det nu är så populärt att hänvisa till i alla möjliga olika sammanhang). Nej, grunden finns i Guds kärlek, att Gud först har älskat mig... I vissheten om att vara älskad, värdefull och viktig, att jag duger som människa och får höra till. Guds kärlek är grunden, den får mig att växa som människa och växa i tro. Att Jesus gett sitt liv för mig, ger tröst och mod till och med inför döden. Den kärleken fördriver rädslan och gör mig öppen för livet och min medmänniska, den ger mig mod att hoppas.
Vi älskar därför att Gud först älskat oss, det slås tydligt fast i episteltexten som fortsätter med att påminna om det bud Jesus har gett oss, att den som älskar Gud också ska älska sin broder. Vår kärlek till Gud går genom medmänniskan. Inför den andre, som jag ser, som jag kanske till och med delar vardag och lever tillsammans med, prövas min kärlek. Där får ord bli handling och tankar omtanke.
Men medmänniskan är inte alltid någon jag känner, jag utmanas hela tiden att vara någons nästa, så långt Guds kärlek vandrar, bland alla mänskor, folk och raser här...
Rik inför Gud, tänker jag, är den som vet sig älskad och som kan älska, ty när vi älskar rör också Gud vid våra hjärtan. Att älska, är alltid att snudda vid Gud, ty där kärlek är, är Gud. Amen
Bön
Tack Gud för kärlek som fördriver rädslan.
Tack för visshet om att vara älskad av dig.
Tack för all kraft som ryms i kärleken. Amen
Predikan av Christina Lindgren