I onsdags besökte jag tillsammans med åtta medlemmar i församlingen utställningen "Holocaust by bullets" på Forum för levande historia i Gamla stan.
Forum för levande historia skapades av den svenska regeringen för att kunskapen om de folkmord som förekommit i historien och framför allt förintelsen och nazisternas övergrepp inte skall falla i glömska. Olika utställningar kommer därför på på besök till den lilla lokalen på Stora Nygatan och vi besökte en utställning som handlade om de 1 1/2 miljon judar som mördades under kriget i Ukraina.
I och med att Ukraina låg så nära fronten kunde man inte bygga några dödsläger utan att man tvingades i stället gräva massgravar och sedan skjuta ihjäl män, kvinnor, barn. Det finns inte så många bilder bevarade från avrättningarna men de bilder som visas på utställningen är plågsamma.
Man ser inget blod, känner ingen lukt och ändå blev vi som besökt utställningen så berörda. Som någon sa: Det svåraste bilden att se var kvinnorna som stod nakna på kö för att bli avrättade bärandes på sina barn i sina armar.
Många av oss har svårt att komma iväg på en utställningar av detta slag. Det känns nog alltför jobbigt, väcker alltför svåra känslor och bilderna och berättelserna har en tendens att etsa sig fast. Samtidigt är detta också en del av verkligheten som vi inte kan blunda för när vi talar om kristen tro, om Guds och människors godhet. En kristendom som inte kan formulera ett hopp trots människors fruktansvärda ondska är inte trovärdig.
Kristendomen försöker beskriva att Gud blev människa i Jesus, det som kallas inkarnation, Jesus försöka förklara vem Gud är genom sin undervisning. Jesus lider och avrättas men kristendomen talar också om uppståndelsen, att Jesus uppstod från de döda. Även i det största lidandet har hoppets låga inte slocknat. Detta är evangelium, det goda budskapet.
Kan man tro på detta? Och hur ska man förstå budskapet i den tid som vi själva lever i?
Utdrag av predikan av Göran Gustafson
Kristi Förklarings dag 2009