Predikan 30 november 2008, 1:a advent, Andreaskyrkan.
Pepparkakor och lussekatter, glögg och clementiner. Adventsljusstaken från mormor. Otto Olssons Advent och alla de andra sångerna, ja för min del går det inte att få den där riktiga adventsstämningen utan Ulf Lundell och Uno, det vet alla, som nån gång hört mig predika på första advent.
Och samma gamla text hörde vi läsas om Jesus när han rider in i Jerusalem på åsnan, människorna som viftar med palmer och ropar och sjunger Hosianna. Vore det inte dags med lite förändring? Hitta en annan berättelse, lite andra sånger, nya traditioner.
Jo, dom finns också, behövs också men är det inte så att i förväntans och väntans tid, när vi står inför det nya behöver vi något välkänt att hålla oss i. Ja, när vi står där med all vår förväntan med allt vad den rymmer av både glädje och oro. Den där förväntan som är förenad med ett visst mått av oro. Tänk om det inte blir som vi tänkt oss.
Nu kanske inte just advent är det vi förknippar med det nya. Men visst finns det väl ett rätt stort mått av förväntan inför advents och juletid. Hur ska vi fira i år? Med vilka och hur ska vi pussla ihop det så att ingen blir besviken för alla har ju sina förväntningar.
Men ett visst mått av att stå inför det nya finns faktiskt också i 1:a advent. 1:a advent är det nya kyrkoårets första dag.
Det finns mycket vi har förväntningar inför. Den första skoldagen. Det nya jobbet. Ett nytt förhållande, den trevande nya kärleken eller den starka passionerade. Vart ska den leda? Det nya livet som växer inom, som kvinnan bär under sitt hjärta och mannen i sitt hjärta. Eller där båda bär i sitt hjärta och längtar efter att få möta och hämta hem. Det finns så mycket förväntan i våra liv.
Det bor en oro i varje förväntan som är relevant. Att livet inte ska bli som vi tänkt oss. Det har många, många av oss erfarenhet av. Att vi drabbas av livet på ett sätt vi inte önskar, som vi med all kraft vill kämpa emot.
När kärleken går sönder. Graviditeten går fel. Medicinen mot sjukdomen fungerar inte. Och det finns bara en väg framåt och den är slutet. Den utbildning man valt visar sig vara helt fel för en. Arbetsgemenskapen på det nya jobbet som visar sig inte innesluta mig.
Ibland drabbar livet på ett sätt vi inte förväntat eller önskat oss. Det var ju det han fick erfara med all kraft mannen som kom ridande på åsnan i berättelsen vi hörde läsas. Läser vi vidare om honom får vi veta att han kommer att våndas ensam, hans vänner somnar när han ber om deras stöd.
Hans bön i förtvivlan och övergivenhet är:
Om det är möjligt låt mig slippa detta.
Om det är möjligt... Jesus har själv varit där, Jesus vet och vad än större är han delar oron inför, men också smärtan när det värsta hänt. Han delar, han tror på oss, med oss och för oss.
Men det finns också en oro i vår förväntan som inte är relevant. Det är den där oron för att det inte ska passa sig. Den där oron som handlar både om att inte vara opassande förväntansfull, och rädslan för att visa sin sårarhet och besvikelse när förväntan slår fel och det inte blir.
Och vi får lära oss det tidigt, och för gärna över det så tidigt som möjligt till våra barn. Som tur är har somliga av oss något större insikt. Jag har förmodligen berättat det förr men jag har fått lov att berätta igen. Det var vid jul eller om det var födelsedag för några år sedan. Vi var på väg hem från skolan och mina barn funderade på presenter. Önskningarna var många, förväntan stor och som en förmodat god mor säger jag till den ene sonen
när det gällde något som jag var mycket tveksam till att det skulle slå in. "Visst kan du önska men du ska nog inte hoppas för mycket på det."
Då kom det barsk från min andra sida: "Men mamma, han får väl hoppas så mycket han vill."
Rädsla att besvikelsen ska bli så stor att man inte ens får förvänta sig. Rädslan för att besvikelsen ska synas i våra ansikten. För det är ju inte riktigt passande.
I ett avsnitt av Oprah Winfreys TV-program som ju ofta tar upp känslosamma frågor talade man om vikten av att kunna gråta snyggt. Att bara bli så berörd att det kom tårar i ögonvrån för hulkandet kunde man inte visa i TV. Då fick man visa bilder på publiken i stället.
Den där oron för att det inte ska passa sig som blir större än att få vara levande. Som innehåller ett ängsligt sneglande på vad andra ska tycka och tänka. Den oron är inte relevant vill jag med eftertryck påstå och jag är väl medveten om att det är mycket lättare att säga än att efterleva men jag tänker ändå säga det för jag är viss om det är en av dem saker han vill förmedla till oss mannen på åsnan. Glöm för allt i världen att det är långt viktigare att vara levande än att alltid göra det som passar sig i andras ögon.
Han kommer ju på en åsna! Bara det är ju opassande i de flestas ögon. Vad är han för sorts kung? Och jag kan riktigt ser hur en del snörper på munnen. Särskilt dom som mött honom tidigare när han röjt runt i templet, vält bord och kört ut dom som gjort sig pengar på fattiga människors längtan efter Gud.
Eller då han tog sig all tid i världen för att sitta med barnen i knät när han hade mycket viktigare uppgifter framför sig. Hur han förlåter synder hit och dit, ser människor, talar med och rör vid människor som finns på samhällets botten som om de är de största och viktigaste människorna i världen.
Och de som är de där allra viktigaste, de som har kunskap om Gud och om hur lagar och regler ska tillämpas, dom talar han till med stränga, ja riktigt upprörda ord för att de inte ser livet, det levande. Men till de som bryter mot lagen och som alla vet borde skämmas till dom talar han milt och ömt och berättar för dem att de står Gud närmare än någon annan.
Opassande. I allra högsta grad opassande.
Och i dag, på 1:a advent av alla dagar, då traditionen är som starkast bjuder han in oss att slå följe med honom. Att låta förväntan leva med all den oro det innebär. Uppmuntar han oss att sjunga vårt uppriktiga Hosianna som är det mest trotsiga jublet man kan tänka sig. Hosianna som betyder
Ack Herre fräls, ack Herre låt väl gå.
Vill vi slå följe med honom? Vågar vi tro honom när han säger:
Om sången tystnar kommer stenarna att ropa.
För förväntans, längtans och livets sång den får aldrig tystas.
Predikan på 1:a advent av Katarina Alexandersson