Förlåtelse utan gräns
Matt 6:9-15
”Lär dig livets svåra gåta älska, glömma och förlåta”, så står det på en liten keramiktavla som vi har hemma. Det var en bröllopspresent – tyvärr har jag glömt från vem, men den har följt oss genom åren. Det där med att glömma verkar alltså bli lättare med åren, men skämt åsido, det svåra är väl inte att glömma i sig, utan att glömma det som blir förlåtet att inte låta det ligga kvar och skava när man har sagt förlåt till varandra.
Dagens tema om förlåtelse utan gräns gör att det är förlåtelsebönen i Herrens bön som kommer i fokus. Undervisningen om bönen återfinns i Bergspredikan som handlar om hur vi ska leva våra liv i Jesu efterföljd.
Gudomligt och mänskligt hör ihop. Så långt är jag med men de avslutande orden drar upp en gräns… Om jag själv inte är beredd att förlåta eller kan förlåta, har jag ställt mig utanför Guds förlåtelse…
Att jag förlåter andra blir ett villkor för att Gud ska förlåta mig. Kan förlåtelse förvandlas till krav? Ska jag kunna förlåta allt?
Får jag komma ibland till din blomstrande äng där ett frö av förlåtelse gror? frågar Tomas Boström i en av sina sånger, som jag tycker mycket om. Man kan undra hur den jordmån ser ut, där frö av förlåtelse gror.
Vad är förlåtelse, eller är det kanske lättare att avgränsa vad förlåtelse inte är? Kanske kan vi börja söka där:
Förlåtelse är inte att förtränga, att glömma bort som om det svåra inte fanns, eller att släta över, sopa under mattan och se tiden an. Det är inte heller bara ett litet ord att snabbt slänga ur sig…
Förlåtelse tänker jag är att se, att verkligen se som det är och mötas i det. Se det som gått sönder, se varandra och se sig själv. Att se och känna både sin brist och sin förmåga.
Att se också möjligheten att röra sig mot varandra igen.
Förlåtelse är en process som har till mål att göra trasigt till helt, att återställa. Upprättelse och helande är det vi längtar efter när vi ber om förlåtelse eller när vi ger förlåtelse.
Förlåt är ett litet ord att säga men i förlåtelsen involveras hela jag som människa. Jag kan inte köpa förlåtelse, det är något jag måste be om, något som blir mig givet. Förlåtelse kan jag inte sköta på egen hand. Någon behövs för att ge mig den. Förlåtelse sker i relation till ett du, till den andre.
När förlåtelse sker kan det ta mig från ett läge till ett annat.
I veckan som gick blev jag lite väl engagerad i ett samtal jag deltog i och samtidigt som jag uttalade orden kände jag att det blev så fel, det var inte rätt ord att använda och jag ångrade mig på en gång. Men orden var ju redan sagda, det gick inte att ta bort. Då var det skönt att på en gång få be om förlåtelse och som jag uppfattade det blev jag också förlåten. Det kändes gott att bli bekräftad i detta på en gång.
Det behövs tillit i den process förlåtelsen är, tillit till att relationen bär igen. Det är som att gå på tunn is - när man sas trampat igenom, tassar man försiktigt tills man verkligen känner att det bär igen.
Jag har en tonårsgrabb hemma och ibland rinner bägaren över för mig i någon vardagssituation. Ni vet, den där berömda droppen… Men när jag får lite perspektiv på det hela kan jag ibland se att jag har överreagerat och då brukar jag knacka på hans dörr och säga förlåt mig… Då ser han på mig och säger ”Det är lugnt, mamma!” Det är lugnt!
Det räcker som bekräftelse. Vi vet var vi har varann och att vår relation bär vidare mot nya påfrestningar som säkert kommer!
Så jordmånen är kanske ett ömsesidighetens och självinsiktens sammanhang där vi alla känner och vet om att vi ofta behöver förlåtelse. Där det inte finns någon uppdelning i ”vi, goda” och dom andra, dåliga”, utan där vi alla förenas i ett mänskligt vi. Där vi kan se oss själva i varandra och veta att ibland är det jag som behöver be om förlåtelse och andra gånger är jag den som ger förlåtelse.
Att inte ställa sig utanför utan ingå i det sammanhang där vi kan både ge förlåtelse, be om och ta emot förlåtelse och känna tillit till att vara förlåten. I det sammanhanget finns ingen gräns för förlåtelsen. I det sammanhanget kan vi be Gud; förlåt oss liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss…
Förlåtelse är en gåva, ja rent av nåd – inte krav utan något jag själv behöver och är beroende av och som jag kan få ge vidare till andra i en slags förlåtelsens stafett…
Men ingen har sagt att det är enkelt. Det kostar på både att be om och att ge förlåtelse. När jag en gång frågade en grupp konfirmander vad som var svårast, att be om förlåtelse eller att förlåta – så kunde de inte svara på det. Men tillsammans kunde vi, efter en stunds samtal, konstatera att förlåtelse är något som går på djupet och berör, det förändrar mig och är jag beredd på det?
Ska vi då kunna förlåta allt?
Vår tid och vårt tänkande väcker andra frågor än de som evangelisten berör. Ska kvinnan som lever i en misshandelsrelation förlåta mannen som slår? Ska barnet som utsätts för incest förlåta förövaren?
Jag tror på försoning men vad mäktar en människa med?
Jag vill bara ge dig en bild – Jesus på korset. Kanske tänker du genast, han förlät bödlarna, dem som gjorde honom illa. Men läser man noga i Lukas evangelium upptäcker man att Jesus på korset faktiskt inte ger bödlarna sin förlåtelse. Han ber Gud att förlåta dem! (Han säger inte ”jag förlåter er” utan han ber, ”Fader, förlåt dem…”)
Kanske tycker du att detta är hårklyveri eftersom Jesus är Guds son, både Gud och människa. Men för mig är det en viktig skillnad. Att få vara i sin mänsklighet, och överlämna resten åt Gud – åt Fadern som är Gud och inte människa. Att Jesus på korset förblir i sin mänsklighet hjälper mig att aldrig någonsin sätta fram förlåtelse som ett krav. Jesus överger inte det mänskliga i det svåraste svåra. Han förbli i det han som människa mäktar med – och att be för bödlarna är stort nog, ja snudd på gudomligt. Att tro på försoning men förbli i det jag som människa mäktar med just nu.
Med Bergspredikan som ram hamnar fokus idag på förlåtelse i relation till medmänniskan. Men vi har kunnat konstatera att vår relation till Gud hör ihop med vår relation till varandra. Till fariséen Simon som bjudit Jesus på middag i sitt hus och nu ondgör sig över att en kvinna från gatan tvättar hans fötter med sina tårar och torkar dem med sitt hår – hon använder det språk hon kan bäst, kroppens språk, till sin bön om förlåtelse och förbarmande – till Simon säger Jesus hon har fått förlåtelse för hon har visat stor kärlek. Att älska och förlåta, det hör ihop – där skymtar den gamla keramiktavlan igen… Kärlek och förlåtelse som två sidor av samma mynt.
Guds kärlek förde Jesus till korset, där utger han sig själv (tömmer sig, enligt grundtexten) för vår skull. Jag tänker att den som älskat sig tom kan förlåta allt. Förlåtelse växer ur kärleken. Gud är Gud och inte människa. Ingen kan älska som han. Guds förlåtelse är utan gräns… ”den sträcker sig så långt Guds kärlek vandrar, bland alla mänskor, folk och raser här… Amen
Gud, av din förlåtelse lever vi,
i din förlåtelse vår frihet är.
Hjälp oss att i våra liv finna den blomstrande äng
Där frö av förlåtelse gror. Amen
Predikan av Christina Lindgren