Gudstjänst 2008-08-17

benitaMedmänniskan

”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.” Matt 7:12:

Detta kallas den gyllene regeln och är en del av Jesu bergspredikan. Ända sedan jag var liten har jag fått höra att bergspredikan tar 20 minuter att läsa och ett helt liv att leva.

Det finns många välkända ord från denna predikan. Jesus säger bland annat att vi är jordens salt och världens ljus. Han lär oss att be bönen Vår Fader, som beds runt om i vår värld. Han uppmanar oss att inte samla skatter här på jorden utan i himlen, han uppmanar oss att inte bekymra oss för mat och kläder och säger oss att om vi ber så ska vi få och om vi söker ska vi också finna. Och mitt i allt detta ger han oss även den gyllene regeln, allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem. Bergspredikan innehåller verkligen ord som räcker för ett helt liv.

Men vad gömmer sig egentligen bakom denna regel? För min egen del lite dåligt samvete, lite för mycket fokus på mitt eget istället för andra, en liten släng av prestationskrav på hur mycket jag skulle kunna göra för andra men aldrig kommer igång med att göra…

Fast, jag tror det finns något helt annat bakom dessa gyllene ord. Den gyllene regeln är inte till för att ge oss dåligt samvete, den är till för att hjälpa oss leva. Det är ord som kan hjälpa oss lyfta blicken från oss själva och se att vi inte är ensamma.

Gång på gång verkar det som Jesus försöker få oss att förstå att vi människor är skapade för gemenskap, att vi är varandras medmänniskor, oavsett kultur, färg, form, ålder, kön eller yrke. Kanske är det därför han ger oss den gyllene regeln, för att visa på människors samhörighet och att våra liv berör varandra.

Om vi utgår från en Gud som i sig själv är en evig gemenskap av Fader, Son och Ande, då känns det mänskligt och rätt att utgå från att vi människor också i oss själva är tänkta till gemenskap och samhörighet. När Jesus talar om att vi är världens ljus, så är det för att han vet att vi kan lysa för varandra. Han uppmanar oss också att inte döma det andra gör och är, eftersom han vet att vi alla är människor med brister. Det är så vi är skapade, det är så vi är älskade, det är så vi hör ihop.

Styrkan med den gyllene regeln är att den finns i de flesta religioner, inte ordagrant men i varianter med samma innebörd, att vi inte ska vara egoistiska utan försöka tänka på andra människors bästa. Att den återkommer i de flesta religioner gör att den därmed bryter gränser och skapar samhörighet.

Om man ska hitta en svaghet med regeln borde det väl vara att det är vi människor som ska förverkliga den, människor som du och jag, som är långt ifrån perfekta och som misslyckas med än det ena än det andra och som kanske gör att den gyllene regeln inte känns inte så gyllene alla dagar, utan ibland lite dammig och nersmutsad av att antingen inte användas alls eller av att användas på fel sätt, så att säga för egen vinning. Om jag gör denna tjänst för någon annan så kommer jag själv tjäna på det i slutändan. Fast jag kan inte tänka mig att det var så Jesus menade…

Bakom orden i den gyllene regeln finns andra människors behov och möjligheten att sätta sig in i den andres situation. Att känna igen sig själv i andra och tänka; det kunde ha varit jag.
I fredags gick jag på Tegnérgatan och plötsligt får jag se en kvinna hoppa upp och ner på trottoaren och hon tjoar hurra, det funkar, yes!
Jaha, en knäppgök, tänker jag. Bäst att låtsas som jag inte ser henne. Men ack vad fel jag bedömde situationen. Det var en kvinna vars bil inte startade och någon vänlig människa hade hjälpt henne få igång bilen med startkablar. Hon var helt enkelt väldigt glad över hjälpen och att bilen gick igång.

Det handlar alltså om att sätta sig in i den andres situation. Om det var jag som stod med min bil på gatan och inte fick den att starta, skulle jag vilja att någon stannar och hjälper mig, eller skulle jag vilja att alla bara kör förbi och låter bli att lägga sig i? Skulle inte jag också bli väldigt glad om jag fick god hjälp?

Om jag blev påhoppad på bussen, av en berusad och aggressiv person, skulle jag då vilja att någon försvarade mig eller skulle jag vilja att mina medpassagerare vände bort blicken och låtsades som ingenting? Svaret kan te sig enkelt, självklart vill jag att någon ska hjälpa mig, men hur gör jag själv i den situationen? Så lätt det är att vika undan med blicken och hoppas att någon annan hjälper till.
Men det är nog inte det Jesus menar, han sa inte: allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det kan ni låta andra människor göra för dem.

Medmänsklighet kräver medmänniskor. Och visst, den perfekta medmänniskan har alltid tid och mod att stanna och hjälpa. Men, det finns inga perfekta medmänniskor. Det finns bara du och jag. Jesus litar till oss när han ger oss den gyllene regeln.

Jag har en strof i mitt huvud som jag tror kommer från en av Nils Ferlins dikter: ”mitt tak är någon annans golv”. Jag vet inte vad dikten handlar om men jag lånar strofen och tänker att den beskriver att vi människor hör ihop och att vi lever nära andra människor även om vi inte känner varandra. Medmänsklighet kräver insikt om att mitt tak är någon annans golv, dvs våra liv är sammanlänkade.
Ofta har vi makten att hjälpa men annat hamnar emellan och ögonblicket när vi kunnat hjälpa någon är förbi. Med jämna mellanrum sitter vi alla på en slags maktposition som livet och vi själva försätter oss i. Makt är förenat med ansvar och prövar relationen till nästan, till vår medmänniska.
I slutändan handlar det om att vara människa. Gud har inte skapat någon människa som kan göra allt. Gud har däremot gett livet till människor som alla kan göra något.

Jag har citerat Peter Halldorf en gång tidigare och jag vill göra det igen, en strof som jag hörde honom använda för ett par år sedan och som jag sedan dess bär med mig:

”Att se på människor så det blir dem till liv.”
En medmänniska ser på människor så det blir dem till liv.

I medmänskligheten finns också Gud, vi möter Guds ansikte när vi ser varandra. Gud ser på oss så att vi blir till liv.

Betraktelse av Benita Hjalmarsson