Tänkvärt

Vad ger dig hopp? När jag själv får frågan tänker jag på människor jag mött i olika faser av livet, som har påverkat mig, ofta utan att själva veta om det. Det är människor som har gett mig, eller andra, av sin tid och sin omsorg. Genom deras sätt att vara och agera har de gjort skillnad i andra människors liv. Ibland i de stora samman
hangen, ofta i det lilla.

Václav Havel, tjeckisk poet och politiker (1936- 2011) skrev: ”Verkligt hopp är inte övertygelsen om att allt kommer att bli bra, utan vissheten att det är värt att göra något oavsett hur det går.” Hans ord responderar med min erfarenhet. Också i de mest utsatta situationerna kan vi göra skillnad, genom vår närvaro. Även om utgången skulle bli densamma, blir vägen dit en annan, i sällskap av en medmänniska. Det är också vad Jesus visar oss genom sitt sätt att leva och vara.

Hopp handlar om att bli sedd och om att se. Vi behöver vittnen i våra liv, som kan hjälper oss att se och bekräfta det vi är med om. Människor vi kan både skratta, gråta med och ta rygg på. Förebilder. Vänner. En extra mor- eller farförälder. Lekkamrater. Människor som visar oss vad kärlek är. Utifrån den tanken är gemen skapen som finns i kyrkan en fantastisk tillgång. Här möts vi över generations gränser och vi kommer med olika bakgrund. Det är möjligt att vara med på olika villkor, beroende på hur våra liv ser ut just nu. Tillsammans skapar vi ett samman hang, eller egentligen flera olika. För varje grupp som möts skapar sitt eget lilla universum, som samtidigt är en del av det större vi-et, som vi är tillsammans.

Hopp hör också ihop med mod. Modet att se livet som det är. Modet att sätta sig i rörelse. Det räcker långt med att gå ett steg i taget. Ibland på egen hand, andra gånger tillsammans med någon annan. Någon som kan bära mitt hopp, tills det har vuxit tillräckligt starkt i mig själv. Hoppet får näring av saker som gör oss glada och tacksamma, liksom förmågan att känna förundran över det som är vackert i konsten och naturen.

Är du nyfiken på att vara med i en mindre grupp för att hitta ett mindre vi, finns det flera möjligheter. Ta kontakt med någon av oss som finns i kyrkan. Det kan hända att den grupp du söker
inte finns ännu, då kanske vi kan hjälpas åt att starta en sådan.

I Jeremia 29, vers 11 läser vi: ”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp." Jer 29:11.

Elisabet Ravelojaona, pastor

Jag tycker om att vandra. Korta vandringar eller långa, dagsturer eller flera dagar, i skogen eller på fjället. Att bara få komma ut, sätta på mig vandringskängorna, slänga upp ryggsäcken som packats med det jag behöver, och sedan ta mig till utgångsplatsen för att påbörja ännu ett äventyr. Även om jag till en del vet vad som väntar, så vet jag det ändå inte riktigt. Omständigheterna som påverkar min vandring skiftar; vädret, min kropp, mitt vandringssällskap, mitt allmänna sinnestillstånd. Men bara det att få komma igång, ta det där första steget, fyller mig med tacksamhet och förväntan. Hur kommer jag att må, vad kommer vi att möta, når vi dagens mål? Efter avslutad vandring är tillfredsställelsen stor, både fysiskt och mentalt. Nya upplevelser. Nya erfarenheter. Möten med andra vandrare. Tankarna som kom och for. Duschen, maten och vilan väl hemma fyller på nytt med tacksamhet.

Svenskarna har alltid vandrat. Men under pandemin blev det en vandringsboom. Många kom ut, och upptäckte vandringens skönhet. Till det inre som till det yttre.

Pilgrimsvandringen är ett religiöst fenomen. Den finns i alla stora världsreligioner. En pilgrim (av latinets peregrinus, "främling") är en person som gör en pilgrimsresa till en helig ort eller plats. Främlingskap, uppbrott, vandringar och längtan efter helhet och mening, är nycklar som öppnar dörrar för en ny livsglädje och inspiration. Emellanåt kan pilgrimen vara beredd att lämna allt, våga allt, uthärda allt för att nå målet. Hon är en som beträtt livets väg. Hon tillhör ett folk som är på väg. Hela livet blir i fortsättningen en resa. Vägen blir ett sökande efter självinsikt och vishet, efter att vilja leva i fred och försoning, rättvisa och solidaritet och för ett utforskande av gudsgemenskapens stora mysterium.

Det finns en yttre och en inre vandring. Det är svårt att skilja dem åt. Dag Hammarskjöld sade att ”den längsta resan – är resan inåt”. Det yttre slår an en ton i det inre, och tvärtom. En yttre frihetskänsla, bekymmerslöshet och en inre långsam resa där okända djup väntar. En livets resa utan något slut.

Sommaren ger möjlighet för många till annat än det som möter resten av året. Tänk om en vandring, lång eller kort, kan bli en ny upptäckt för dig denna sommar? När vandringsgruppen har avslutat sin rast och ska fortsätta en sträcka till samlar de sig och ber heliga Birgittas bön; ”Herre visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den”.

Jag önskar dig en bra sommar!

Mats Carlsson, pastor

Nära livet I Andreaskyrkan möts många människor i olika sammanhang, både i öppna större samlingar och i mindre grupper. Jag tycker om att tänka på Andreaskyrkan som en plats för möten mellan människor och möten med Gud. Vi behöver trygga platser och vi behöver varandra. Vårt samhälle är på många sätt centrerat kring individen. Här vill vi, i motsatsen till det, bygga gemenskap tillsammans. I ett sådant byggande kan det förstås knaka ibland när vi tänker och tycker olika. Men ofta blir det riktigt, riktigt bra när vi vågar prata och mötas på riktigt.

Som människor behöver vi sammanhang där vi kan fylla på, få inspiration och kunskap. samtidigt mår vi bra av att i vår tur finnas där för andra, både praktiskt men också genom att vara varandras vittnen och lyssna till varandras erfarenheter och berättelser.

En del söker sig också hit för att få finnas i tystnad, en bristvara i vårt samhälle. I tystnaden är det lättare att möta både sig själv och det andliga perspektivet i livet. Den sortens tystnad kan vi förstås söka på egen hand, inte minst i naturen. Men många gånger är vi hjälpta av att göra det tillsammans, kanske i en retreat eller pilgrimsvandring, eller vid ljusbäraren och sandlådan med skärvor uppe i vår kyrksal. Rutinen att regelbundet gå till en gudstjänst, kör, samtalsgrupp eller någon annan träff, betyder mycket för många.

Var och hur hämtar du näring till ditt liv? Jag tror att vi behöver ställa oss den frågan ibland. Och kanske också fråga varandra. Ofta är det genom att lyssna till hur andra gör, som jag får syn på både det jag redan har och det jag kanske saknar. För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig: Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro. Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit. Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

För några år sedan skrev jag några rader som fortfarande är viktiga för mig:

Jag vill leva nära, nära livets puls, det som vibrerar av närvaro.
Jag vill leva nära, nära det som känns, själva existensen, i tillit.
Jag vill leva nära, nära det som är, utan barriärer, i tro.

Ett sådant hudlöst liv kan bara levas med en stor integritet. Det kan bara levas i en balans mellan närvaro i det stora och det lilla, närvaro i andras liv och mitt eget. En utandning måste alltid följas av en inandning. För att kunna ge måste jag först få ta emot. Att se behöver följas av att bli sedd. Allt i en ständig växling. Välkommen du också.

Elisabet Ravelojaona, pastor

Ju äldre jag blir, desto mer har jag upptäckt betydelsen av goda vanor i mitt liv; vissa rutiner, som återkommer, som gör att jag mår bra, både till det inre och det yttre. Förhoppningsvis kan jag genom detta möta min omgivning på ett bättre sätt. Jag mår bra av en rytm, som passar mig. Sådant som återkommer, med en given kontinuitet, under dagen, veckan, ja året.

Vissa delar har satt sig sedan tidiga år, som jag har lärt mig, men också insett att jag behöver som människa. Jag försöker äta hyfsat regelbundet. Borstar tänderna morgon och kväll och har behov av sömn varje natt. Jag har alltid rört på mig, varit intresserad av sport och prövat på en hel del olika idrotter, både individuella som lag. På senare år har jag upptäckt glädjen och behovet av löpning, och försöker komma ut varannan dag i skog eller på asfalt. Det gör mig gott, både till knoppen och kroppen. Efter lunch väntar luringen. Tjugo minuters vila, antingen horisontellt eller i en skön fåtölj. När en vana blivit ett behov söker jag att hålla i den. Det blir inte heller så jobbigt. Nästan tvärtom, för att jag vet att jag mår bra av det och jag tycker om det.

Ibland talar vi om heliga vanor i kyrkan. Det är då inte själva vanan som är helig, så att det finns andra vanor som inte är det och därför bör undvikas. Uttrycket heliga vanor vill fånga relationen mellan det heliga – Gud – och våra vanor som vi upprepar över tid. På så vis kan de stödja vår mognad som troende och forma ett liv som relaterar till Gud och varandra. Heliga vanor kan vara att hitta en rytm för bön, bibelläsning, andakt, gudstjänst, delande, retreat, pilgrimsvandring och mycket annat.

Vi är glada för alla som rör sig i och genom Andreaskyrkan, såväl i mötesplatser och aktiviteter som församlingen inbjuder till, liksom andras verksamheter. Många kommer varje vecka, till just sitt sammanhang, sin mötesplats, sina vänner. Andra möts här lite då och då. Detta nummer av vår församlingstidning speglar några av dessa regelbundna grupper. Vanan att komma på sitt möte, sin körövning, att få fira mässa, gudstjänst och gemenskap, har blivit omistliga vanor, som så många behöver, som ger riktning, hjälp och kraft. Många gånger klarar jag det inte på egen hand. Jag behöver göra det med andra. Tillsammans.

Mats Carlsson, pastor