Kommer på mig själv med att småspringa till tunnelbanan (fast den går var 4:e minut) för att jag hade ju tänkt hinna med det där ärendet... borde städa, står inte ut längre med att dammtussarna hopar sig, men om jag gör det på lördag efter att jag har sprungit så kanske jag hinner ta det lite lugnt på eftermiddagen innan vi ska bort på kvällen... å så måste jag ju hinna läsa de där böckerna för att förbereda mig inför det nya jobbet... å så måste jag... suck... Varför är det så svårt att sluta stressa? Varför är det så lätt att hitta så många måsten och krav på sig själv?
Då och då försöker jag stanna upp i tillvaron och "sanera" bland mina måsten och stryka sådant som egentligen inte är nödvändigt. Försöker att tänka på vad jag verkligen tycker är viktigt i livet. För när allt kommer omkring så betyder ju många av de där sakerna på "måstelistan" inte någonting.
För mig kan samtalsgrupperna i Andreaskyrkan, Under Ytan, vara ett ställe att "landa" på. Att i ett litet sammanhang få träffas en kväll varannan eller var tredje vecka och samtala om Gud, om tro och om andra frågor som känns viktiga i livet, är väldigt värdefullt. I Under Ytan får jag stanna upp och landa i mig själv. Visst är det så att jag inte alltid känner för att gå till Under Ytan när jag trött kommer hem från jobbet, men jag tror aldrig att jag har ångrat mig när jag väl har gått dit. Kanske är det så att när jag känner mig som mest stressad och då "måstelistan" är som längst, då är Under Ytan min oas där jag får landa en stund.
Var är din oas?
Marie Åström
Medlem i Andreaskyrkan och kontaktperson för Under ytan