Min tro är fysisk, praktisk och konkret. I inledningen till Johannes evangelium läser vi; Ordet blev människa och bodde mitt ibland oss. Jesus visar vem Gud är genom sin kropp och sitt liv. Lärjungarna lämnar allt och följer honom. De lär sig genom att lyssna, se och i sin tur göra. Allt grundas i kärlek. I vetskapen om att först vara älskad och sedan få älska andra.
Ur det föds en gemenskap och den beskrivs som en kropp, där alla har sin plats och sin funktion. Ingen har rätt att säga till någon annan att hen inte hör dit. Nej, vi är alla skapade till Guds avbild. Vi är som pusselbitar i det stora pussel som är Gud. Om en bit fattas är en plats tom.
Att laga mat och äta tillsammans är ett viktigt teologiskt uttryck. Vi delar brödet i nattvarden och uppmanas att också göra det konkret i våra vardagliga liv. Dela med oss av det vi är och har. Ge av vår tid. Alla ska se att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek. Vi får dela bröd och vin, glädje och sorg, fest och missmod. Andreaskyrkan är vår mötesplats där vi delar liv med varandra. Vi firar gudstjänster, städar, pratar, ber och är tillsammans. Och så plötsligt är ingenting sig likt.
Vi uppmanas att hålla fysisk distans. Gudstjänster firas på nätet, kyrkdörrarna är ofta stängda och mötesplatser är inställda. Jag vet att vi är många som längtar efter att ses. Efter att få sjunga tillsammans och dela rum med varandra. Jag vet också att vår församling, vår gemensamma kropp, inte har tagit paus. I Sverige används ofta begreppet social distans och det är olyckligt. Vi vet instinktivt att just nu är den sociala kontakten extra viktig. Vi får mötas på de sätt vi kan, genom att ringa och skriva till varandra. Dessutom har vi bönen, som binder oss samman. Bön är närhet på distans. I bönen umgås vi med Gud, men vi får också bära varandra i våra böner. Det händer något när vi ber, både med oss själva och dem vi ber för. Vi kommer närmare varandra. Vår gemensamma kropp får tydligare konturer.
Elisabet Ravelojaona