"Finns det något mer böneämne vi skall tända ett ljus för?"
Orden upprepas söndag efter söndag i Andreaskyrkans gudstjänst. I samband med förbönen står pastor, diakon eller gudstjänstledare vid det lilla ljusbordet längst fram i kyrkan och tänder ljus för olika böneämnen; gudstjänstens tema, lappar från förbönsurnan i Söderhallarna. Så ställs den tidigare nämnda frågan till gudstjänstdeltagarna och så gott som alltid vill man att ett ljus tänds för en sjuk arbetskamrat eller släkting, ett barn som fötts för tidigt eller skall opereras, för en vän i djup depression..... Listan kan göras lång!
Bön är temat för detta nummer av församlingsbladet. Men varför ber vi? Är det för att få hjälp att slippa ifrån det krångliga livet? Eller rentav få Gud att lyda oss? Det är svårt att definiera bön, men en sak är jag övertygad om: bön är inte likt ett mynt man stoppar i en godisautomat - trycker man bara på rätt knapp får man till slut det goda man hoppats på. Bön är något annat!
För mig är bön ett uttryck för gemenskap med Gud. Att dela Guds stora vånda inför den skapelse som är sårbar och bräcklig. Att trots allt våga tro att Gud bär oss även genom det mest smärtsamma. Då blir bön ett hopp snarare än befallning, tillit snarare än garantier. Att gång på gång försöka överlämna oss själva och våra bekymmer till den Gud som älskar oss.
Diktaren R S Thomas liknar våra böner till Gud vid havsvågor som oavbrutet rullar in mot stranden. Kanske kan det vara en bild som befriar oss från prestationsångest och ändå uppmuntrar oss till att be. Det är min förhoppning!
Det finns nätter som är så stilla
att jag kan höra minervaugglan ropa långt borta
och en räv skälla i fjärran.
Det är under dessa öde timmar jag ligger vaken
och lyssnar till dyningen som fötts ute på Atlanten,
som stiger och sjunker, stiger och sjunker
våg efter våg mot den långa stranden
vid byn som ligger försänkt
i mörker och enslighet.
Då kommer tanken på denne Andre
som också är vaken
och låter våra böner svalla mot honom,
inte som här under några timmar
utan i dagar, i år, i evighet.
Göran Gustafson
Pastor, Andreaskyrkan