När det inte känns. När tron inte känns, vad gör man då? Och det tycks som alla andra delar en glädje man själv inte kan delta i. När det bara är tyst, tyst, tyst och ett stort svart hål i stället för en skimrande tro, den där pärlan, som Jesus talar om.
Vad gör man då?
När det känns. När tron känns, vad gör man då? Och det tycks som alla andra kämpar med livet och tron. När det inom sjunger en sång som man bara vill dela. Och ansiktet spricker upp i ett stort leende så fort man tänker på Jesus.
Vad gör man då? Hur får tron plats? Hur får allas tro plats utan att någon känner sig trampad på eller kvävd? Hur hittar vi rikedomen hos varandra?
För det är ju en rikedom att vi har varandra och att vi är olika. Kan det få vara så, att när jag inte orkar, när ingen känsla finns, när tron är stum, kan det få vara så, att det är då jag kan få vila i att det finns andra som tror för mig? När jag inte förmår, när jag inte räcker till, då finns det andra som räcker till, för mig. Kan det få vara så, att när jag orkar allt och lite till, kan det få vara så att det är då jag får räcka till för någon, förmå för någon?
För det är en rikedom att vi har varandra, vi människor. Att vi har varandra, vår kyrka och församling. Min tro. Din tro. Det är stort, det är viktigt. Katarina Alexandersson Men störst är, att det inte är vår tro på Gud som måste bära allt. Bär allt det gör Guds tro på oss. Att Gud inte ger upp om oss människor. Att Gud ständigt vill liv, våra liv. Det är den tron som bär oavsett hur vi känner det.
Jag har skapat er, jag skall lyfta, bära och rädda er.
Jesaja 46:4
Katarina Alexandersson
pastor, Andreaskyrkan