Jag är kristen - jag har nog varit det i hela mitt liv. Jag kan inte minnas någon tid utan Gud. Jag är en "församlingsunge" - uppvuxen mitt i en pingstförsamling och en aktiv medlem från det att jag döptes vid 10 års ålder tills jag började plugga och flyttade från hemorten. De åren har betytt mycket. Jag fick umgås med människor från alla generationer och jag fick lära mig att dela min tro med andra. Jag fick lära mig vikten av att nå mål tillsammans och att det vi gemensamt arbetade för kunde bli verklighet. Var det bara bra? Nej - det var det inte, men församlingen bestod av vanliga människor som ibland gjorde så gott de kunde och ibland inte.
Jag är kristen men jag är också folkbildare och den identiteten är stark. Men vad är viktigt för mig som folkbildare? Min allra största drivkraft är att vara en medhjälpare så att människor kan hitta och utveckla sitt eget språk vare sig man är svensk eller invandrare. Språket är ju nyckeln till förståelse om det än gäller förståelsen av mig själv, andra människor eller det samhälle jag lever i. Att kunna benämna världen, att kunna benämna sin tro, att kunna sätta ord på sina tankar ger sådan kraft och tydlighet men skapar också nyfikenhet. Viljan att utforska vidare.
Detta bär jag också med mig in i arbetet som ordförande i Andreaskyrkan. Att vi får vara en församling som utforskar, som ger sig ut på resan att benämna vår tro och vågar möta varandras perspektiv. Att vi tillsammans utmanar vår egen gudsbild och har modet att göra synvändor.
Många människor lever i en stressad tillvaro med höga krav. Listan kan göras lång över vad som ska göras och vad som borde göras. Förväntningarna är höga. Andreaskyrkan är och kan fortsätta att vara en plats för eftertanke och reflektion mitt i vardagen. Andreaskyrkan kan också vara en motkraft mot den starka individualiseringen men också mot ensamheten. Vi är en gemenskap som bär varandra genom bön och uppmuntran.
Som folkbildare bär jag också med mig idealet att alla människor har rätt att bli sedda, hörda, bekräftade och delaktiga. Det innebär att se varandra som subjekt och motarbeta objektivisering. Varje människa är viktig och har en fascinerande historia. Att behandla någon som subjekt innebär att se sin medmänniska och göra sig delaktig i hennes liv, att identifiera sig med henne. Jag möter dig - öga mot öga - och jag ser dig. Vi har alla ett allmänmänskligt behov av att bli sedda, hörda och bekräftade. Vi lever i ett sammanhang och sammanhanget måste bekräfta oss.
Marianne Pettersson
ordförande, Andreaskyrkan