”Det kommer att kännas konstigt att ha en mamma som inte jobbar i ”Var-inte-räddakyrkan” längre.” Så sa en av sönerna när vi kom hem från första adventsgudstjänsten och den fina tack-och-hejdåfesten därefter. Jag kommer alltid att bära med mig det vackra - Orden som värmde själen, ja hela mig. De varma leendena och den vackra dukningen och allt gott att äta. När vi sjunkit ner i soffan därhemma fortsatte vi att prata, och jag sa att det har varit fantastiskt att få arbeta i en kyrka som har orden: ”Gud är kärlek – Var inte rädda” på sin fasad.
Men så konstaterade vi att det allra viktigaste är nog ändå att de där orden blir verklighet i församlingens budskap och utstrålning.
Jag kommer aldrig att glömma den unge gymnasisten från Södra Latin, som på deras kyrkogångsdag försiktigt räckte upp handen för att ställa en fråga. Han började med att säga: ”Jag tror att jag vågar fråga det här för att jag känner mig trygg med dig och i den här kyrkan.”
Det är med oss det börjar, det är vi som förmedlar orden och stämningen till varandra. Orden som hela julevangeliet börjar med när änglarna kommer till herdarna i natten: ”Var inte rädda, vi har ett bud om en stor glädje, ett barn har fötts.”
Så vilken kyrka jag än kommer att vara en del i framöver kommer jag att bära med mig att den också är en ”Var-inte-räddakyrka.”
Nu vill jag önska er alla Guds kärlek och nåd i ert fortsatta varande och gestaltade av evangeliet. Och skicka med några rader ur Susanne Hälls sång ”Var inte rädd”:
Ge mig mod att lämna vägen fast de andra stannar kvar.
Ge mig mod att ge mig själv mig själv och lämna allt jag har.
Ge mig mod att hissa segel i den spegel som allting bär.
Ge mig mod att älska världen precis så som hon är.
Ge mig mod att stå i stormen och leva här och nu.
Ge mig mod att tala sanning och att gömma mig ibland.
Ge mig mod att känna hunger i en värld som glömt ditt namn.
Ge mig mod att vandra vilse och ge mig mod att komma fram.
Var inte rädd, vänd dig emot ljuset det står en ängel vid din dörr.
Katarina Alexandersson