Där står man och balanserar och håller andan för att inte ramla, och egentligen vet man ju att det aldrig kommer att bli riktigt rätt i alla fall. Tänk om man istället för att ständigt balansera skulle våga gunga. Låta sig gungas med av livet.
Göra en usel insats på en tentamen, skämmas över att man aldrig blir färdig med sina studier. För att sedan på kvällen gå på bio med vännerna, de som förstår, som finns där i alla fall. Se en underbar film som går att leva på länge, länge.
Gunga högt, högt och ner djupt, djupt och sen upp igen. Möta människor man älskar och känna djupt där inom, smärtan av trasiga relationer som inte går att laga.
Dagen efter åka ut till Arlanda med pojkarna. Ställa sig utanför landningsbanan. Man står så nära det går utanför staketet. Så ser man planet, långt där borta, som en liten fågel som närmar sig mer och mer och när det dånar in över huvudet skriker man av skräckblandad förtjusning. (Det går inte att förklara, det måste upplevas.)
Gunga högt, högt och ner djupt, djupt och sen upp igen. I sången Gunga mig sjunger Eva Dahlgren:
"Livet är som en hiss
det enda som skrämmer
är när den står still,
en våning upp mot framtiden,
nästa sekund ner i källaren,
livet gungar mig fram och tillbaka,
fram och tillbaka."
Det är där, i rörelsen som jag känner att jag lever. När jag ger mig hän oavsett hur det kommer att gå.
Där i rörelsen känner jag att Gud andas tillsammans med mig. Vill mig.
Gunga högt, högt och ner djupt, djupt och sen upp igen.
Katarina Alexandersson
pastor, Andreaskyrkan