Jag tror att alla människor ber. Jag har helt enkelt svårt att föreställa mig det mänskliga livet utan hjärtats suckar till livet, till den där vårt ursprung finns, till något eller någon. Låt mig få klara provet! Låt mig få bli frisk igen! Låt den jag älskar inte dö! Enkla böner; suckar; vädjanden som människor riktar, ja någonstans.
En bön som följt mig, liksom den följt många, är Gud som haver barnen kär. Det var kanske först i vuxen ålder som det gick upp för mig hur viktig den varit och fortfarande är. I stunder av sorg eller oro känner jag mig liten, det gör vi alla. Som ett oroligt barn. Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Men jag vill utforska världen. Har alltid älskat att resa, möta nya miljöer, varit förvånad över nya utmaningar som jag klarat. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. För mig har de orden varit en push framåt från Gud. Ut i världen med dig! Pröva! Våga! Med åren har kanske ändå bönens avslutning blivit viktigare. Lyckan kommer lyckan går. Att leva är att också möta besvikelser. Människor vi älskar rycks ifrån oss. Drömmar vi närt slår inte in. Kraften och styrkan kommer och går. Lyckan kommer. Men det finns också lycka som går. Du förbliver Fader vår.
I kyrkan får jag be tillsammans med andra, vilket är en möjlighet jag är innerligt tacksam för. Mina egna böner, inte minst dem i flykten, blir ofta ett egocentrerat ältande. Det är svårt att lyfta blicken när man ber själv. Tillsammans med andra får bönen en tydligare riktning, ut mot människor i vår stad och i världen. Nu kommer vi inför dig, Gud. Du är mitt ibland oss. Hjälp oss. Och hjälp oss att hjälpa andra. På så vis blir bönen, det är jag ganska säker på, faktiskt också en handling.
Magnus Stenberg
Medlem i församlingsstyrelsen
och kommunikationsutskottet