Detta är naturligtvis en vuxen människans tolkning av en sjuårings upplevelser, men jag tror att vi upplever något av detta om och om igen. Dessa dubbla känslor av oro och nyfikenhet när man träder in i ett nytt sammanhang; den nya kursen på universitetet, första dagen på en ny arbetsplats eller att komma till en fest med idel obekanta ansikten . Då är det inte lätt att avgöra vilka koder och spelregler som gäller i denna nya miljö. Samtidigt kan jag bli förvånad hur snabbt okända människor förvandlats till de vänner som numera utgör en självklar del av mitt liv. Även i ovana miljöer blir man snart hemmastadd!
Att för första gången besöka Andreaskyrkan är väl att utsätta sig för osäkerhet. Var skall man sitta i kyrksalen? När skall man ställa sig upp i gudstjänsten? Vågar jag besöka kyrkkaffet? Just kyrkkaffet är en viktig mötesplats men det tar tid att lära känna nya människor, inte minst i en storstadsmiljö. Har man väl fått någon att prata med vid kyrkkaffet brukar osäkerheten försvinna kvickt. Som i alla andra sammanhang behöver man även vid ett kyrkobesök ha lite mod och uthållighet för att skapa nya relationer.
Som pastor får jag ibland frågan om man måste vara medlem i Andreaskyrkan för att besöka gudstjänsterna. Jag brukar bli lika förvånad varje gång över frågan och svarar att det är självklart är kyrkan öppen för alla. Kanske vi människor ibland spikar dit en hög tröskel till kyrkan innan vi själva försökt komma in?
Kanhända är du en av de som passerat kyrkan och på framsidan läst orden "Gud är kärlek" och "Var inte rädda", men aldrig varit innanför kyrkans väggar. Varför inte låta nyfikenheten driva dig att passera tröskeln och ta reda på hur kyrkan ser ut och vad som egentligen händer därinne? Jag lovar att det varken blir upprop eller läxförhör, men jag tror att du kommer att känna dig välkommen!
Göran Gustafson
pastor i Andreaskyrkan