En plats för att andas

elisabet MNär jag en period gick regelbundet hos sjukgymnast var det i träningssalen en fras som ständigt återkom: ”Glöm inte att andas!” Jag fick höra det och många andra fick samma uppmaning. Vi var alla så fokuserade på att göra rätt att andningen kom vid sidan av. Ändå visste vi allihop hur viktigt det är med helheten och att musklerna inte kan göra sitt jobb, om de inte får syre.
I en av Bibelns skaparberättelser beskrivs hur Gud blåser in liv genom människans näsborrar. Några verser senare får människan i uppdrag och vårda allt skapat. I Nya Testamentet beskrivs Anden som ett andetag. Gud rör sig i vår värld, i vår gemenskap och i våra liv. I varje andetag finns den livgivande skaparkraften.
Vår andning, är en bild för ett sätt att leva. Vi andas in och vi andas ut. På samma sätt får vi ta emot och ge vidare av det vi har fått. Det handlar om våra förmågor och våra resurser. Ett förvaltarskap, på det personliga planet och det gemensamma.
I den splittrade värld vi lever i finns det så oerhört mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Mitt i allt detta kan det andliga livet lätt komma på undantag. Det är som att vi glömmer bort att andas. Det andliga livet pågår ständigt. Guds ande rör sig hela tiden och Gud kan möta oss var som helst. Men jag tror att vi behöver platser där vi kan möta Gud och andra människor som också söker en tro. Platser där vi påminner varandra: ”Glöm inte att andas!”
I Andreaskyrkan finns gemenskaper av människor som länkas till varandra. Gemensamt har vi tron. Den kan se ut och uttryckas på olika sätt, men håller oss ändå samman. Tillsammans får vi fortsätta att göra Andreaskyrkan till en växtplats. En plats där det är tillåtet att pröva sig fram i tron. En plats för att hitta språk för att tala om och uttrycka tro, lära sig be och upptäcka hur vi alla kan bidra till gemenskapen. En plats där vi hjälps åt att hitta utrymme för varandra och där våra olikheter får bli tillgångar och våra likheter en hjälp för oss att förstå livet. En plats där vi andas tillsammans, där vi både tar emot och bidrar.

Elisabet Ravelojaona