Jag skulle skriva en ledare om att växa som gemenskap som är en viktig del i vår vision i Andreaskyrkan. Två timmar på tåget på väg hem från en kurs, där finns tid, tänker jag. En kursdeltagare hamnar intill mig. Vi äter lunch tillsammans och samtalar lågmält men intensivt om arbete, församling och relationer. ”Nästa Södertälje”. Oj då.
Jag packar raskt om för att åka på gemenskapsläger på Gålö. Under lördagens festkväll står jag och ser ut över matsalen, det är fullt och ljudnivån är mer än hög genom alla samtal som förs. Vid ett bord har 6 killar i åldern 6-10 år slagit sig ner tillsammans. Och jag tänker på min ledare, om att växa som gemenskap, kanske får jag tid lite senare under kvällen. Då känner jag hur ett par armar kramar mitt ben. Jag ser ner och där står min nya vän. Han som är tre år, som nästan varje gång han ser mig ler och säger ”Katarina” och jag, jag växer.
Ska jag hoppa över samlingen för konfirmanderna i Älvsjökyrkan, det finns ju andra ledare där? Nej! Det blir en samling där vi trevande börjar lära känna varandra. Under ett års tid ska vi läsa bibeln, samtala om tro, om Gud och kärlek, leka, skratta och växa tillsammans. Jag sitter på pendeln hem, förväntansfull om än lite pirrig inför fortsättningen.
I går skulle jag lämnat mitt manus. I dag är det onsdagsträff, vi får lyssna till en kyrkosångare som berättar för oss om hur sången blev hans liv. Mest berörs jag av att han berättar om människor som betytt mycket för honom, som han kunnat vända sig till när han behövt det som mest. Det hinner bli kväll med sammanträde igen, planering av inspirationshelg tillsammans med tre andra kyrkor på Söder.
Och jag inser att det blir ingen ledare om att växa i gemenskap. Eller…
Vi vill så gärna formulera i vackra ord, men är det inte långt viktigare att dela gemenskapen, om den ska kunna växa, än att tala och skriva om den. Och våga lita på att när jag delar gemenskap med människor så är Gud redan där.
Katarina Alexandersson
Pastor och församlingsföreståndare