"Var god vänta" - så ofta denna uppmaning möter oss i vardagen, åtminstone om man som jag helst betalar med kort. Så jag väntar. Och funderar. Är jag god om jag väntar?
Jag vill ju så gärna göra gott, men ibland blir det bara för mycket. Hur jag i en entusiastisk godhetsinsats nära på både köpt och installerat en dator till min granne innan jag upptäcker att det inte var vad som behövdes. Jag vill ju så gärna göra gott, men ibland blir det för lite. Tänker på alla dessa människor runt om vår jord som inte har mat för dagen. Hur ska jag veta vilken hjälporganisation som är mest trovärdig. Det går inte, så jag gör ingenting. Hur ska man egentligen vara god? Det är ju så lätt att det blir fel. Enklast är väl att låta det där med godheten vänta...
"Du som är över oss, Du som är en av oss, Du som är – också i oss, må alla se dig – också i mig, må jag bereda vägen för dig, må jag tacka för allt som då vederfares mig. Må jag därvid icke glömma andras nöd. Behåll mig i din kärlek såsom du vill att alla ska förbli i min. Må allt i detta mitt väsen vändas till din ära och må jag aldrig förtvivla. Ty jag är under din hand, och i dig är all kraft och godhet. Giv mej ett rent sinne – att jag må se dig, ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig, ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig, ett trons sinne – att jag må förbli i dig."
Dessa ord, hämtade från Dag Hammarskjölds Vägmärken, är en befriande bön. Det är inte jag ensam som ska fixa godheten. Gud har gett oss chansen att följa honom, att samspela med henne. Vi är skapade till goda gärningar. Låtinte godheten vänta!
Annika Johansson