- Äntligen stod prästen i predikstolen!
Så inleder Selma Lagerlöf Gösta Berlings saga. Gösta Berling, en försupen och förtvivlad präst skulle hålla sin avskedspredikan i närvaron av biskopen som kallts dit från stiftsstaden: Karlstad. Kyrkan kokade av förväntan, skulle det bära eller brista. Då hände det oväntade, inspirationens låga landade över den förtvivlade prästen och i sitt inre såg han kyrktaket lyfta sig, han såg hur himlen öppnade sig, och prästens predikan trollband både biskop, hjälppräster och församling.
Som ganska ung, var det många som såg ett blivande predikantämne i mig. Jag möttes av positiva förväntningar och en bekräftelse om att vara på rätt väg. Men så kom jag ut på min första praktik som ungdomsledare. Den tiden blev inte som jag förväntat mig. Efter detta år stuvade jag omsorgsfullt undan alla vidare pastorsplaner.
Men människors förväntan på mig avtog inte. Ofta fick jag uppmuntrande kommentarer om att jag borde tänka om. Men jag vågade inte tro på dessa. Jag levde med känslan av att andra var besvikna på mig.
Men det vände och jag tror att förändringen den gången började inom mig själv. Först då vågade jag bekräfta och möta den kallelse som var min.
Då upplevde jag en förväntan som bar. Någon trodde på mig, någon såg min lämplighet. Min egen lust möttes av ett faktiskt behov i Svenska Missionskyrkans efter goda pastorer.
Gud har förväntningar på oss, men det är en förväntan vi får vila i, och det är en förväntan som bär oss.
Jag tror ju på Gud, och om Gud tror på mig, är det nog!
Sven Johannesson