Jag har tre frågor uppskrivna längst bak i min almanacka. Jag fck dem en gång av en klok person och sedan dess har de hängt med mig. När jag nu gör mig redo att byta jobb och stad så kom jag att tänka på mina frågor och hur de hjälpt mig när jag stått inför nya uppdrag och utmaningar. Frågorna lyder så här: Vad är målet/visionen? Vad fnns det för resurser (människor, tid, ekonomi, handledning, erfarenheter etc)? Vill jag vara med?
Visionen att vara omsorgsfull kyrka har följt Andreaskyrkan några år. Det är ett uppdrag vi inte kan frånsäga oss som kyrka, men hur vi väljer att praktiskt uttrycka vår omsorg är upp till oss. Jag tycker mig känna av en entusiasm när det gäller Andreaskyrkans diakonala uppdrag, men jag känner inte av engagemanget för att göra verklighet av det på samma sätt. Jag vet inte om det beror på att vi krånglar till det för oss och tänker för stort? Eller vill vi inte vara med?
En sak jag lärt mig om diakoni är att det i mångt och mycket handlar om att skapa mötesplatser. Både för det enskilda samtalet, för den lilla gruppen men också det större sammanhanget. Många av dessa mötesplatser finns redan i Andreaskyrkan: kyrkkaffet, ansvars- och omsorgsgruppen, Kompissamlingen (söndagsskolan), gudstjänsten, dansen, föräldrasamtalet, gemenskapslägret, scoutsamlingen, innebandyn och dagledigträffen för att nämna några. Det fnns alltså resurser!
Utmaningen består i att våga bjuda in till mötesplatserna. Eller att våga säga ja när du själv blir inbjuden. När vi möts har vi chansen att göra skillnad för varandra.
Så upptäck mötesplatserna. Våga göra skillnad. Krångla inte till det. När det gäller den sista frågan av de tre, om du vill vara med, ja den får du själv hitta svaret på.
Benita Hjalmarsson, Diakon