I Andreaskyrkan har vi många rum som passar för olika saker. Det fnns ett kyrktorg, där det ofta är liv och rörelse. Där kan man säga ”hej” och ”hur är läget?”. På kyrktorget kan vi lära känna nya människor och vi kan återse bekanta. Därifrån kan vi gå längre in i kyrkan till dess andra rum.I köket sker ofta mycket givande samtal och man kan få sig något till livs för både kropp och själ. Det fnns också toaletter och förråd med sina viktiga funktioner. Sedan fnns det i kyrkan rum för olika samlingar i stora eller små grupper, för unga eller gamla, världsliga eller andliga ting. Men överallt fnns en längtan och ett hopp till en frid och ett djup.
Jag tänker att de rummen som tydligast leder till detta djup främst är andaktsrummet och kyrksalen, även om det djuplodande ibland kan komma till mig redan på kyrktrappan. Alla trappor och gångar tycks leda till mötet med Gud, till det är kyrkan byggd.
Har du någon vrå i ditt hem där du fnner ro och kan gå på djupet med dig själv? Har du någon tanke eller sång som leder dig till det heliga mötet mellan dig och Gud? Runtom i vår värld fnns det sådana platser som är tänkta att leda oss till Gud, på ett eller annat sätt. Kanske är det en vacker kyrka, kanske en stad med historisk tyngd, eller så är det en naturskön plats som leder tanken till Gud. I kyrkans historia fnns det människor som funnit det meningsfullt att lämna de bebodda platserna för att ge sig ut i öknen. Där kunde de fördjupa sina tankar och få en distans till vardagens myller av liv. De är de så kallade ökenfäderna, som är grunden till klosterväsendet. Taizé är en av dessa platser, som leder till stillhet och djup. Jag önskar jag varit där, för jag längtar efter det heliga mötet där mitt liv kan bli helt. Men kanske fnns det redan hemma hos mig?
När jag gått in i stillheten, det avskilda rummet, får jag sen lämna den igen och jag är redo att möta vardagen.
Erik Thors, Pastorskandidat