Jag blir sällan engagerad eller nyfiken av ett telefonsamtal från någon som vill få mig att bidra till renare miljö eller prenumerera på brevmärken som stöd för forskning. Men ibland händer det. Ibland händer det att den som ringer och stör, faktiskt väcker min önskan att få göra skillnad. Rätt fråga vid rätt tillfälle kan få mig inse att jag bär på en möjlighet att göra något annorlunda. En möjlighet jag inte visste om. En chans till förändring.
Så låt mig ställa några frågor till dig. Kanske stör jag vid rätt tillfälle och kanske upptäcker du att du bär på en möjlighet att göra skillnad. Både för dig själv och andra. Skulle vi ha modet, du och jag, att våga möta de djupare behoven framför de ytliga? Kan du tänka dig gå in i evangeliets upp- och nedvända värld, där Gud blev människa av kött och blod och där ledarskap handlar om att anta en tjänares gestalt? Vill du dela mina funderingar över att avståndet mellan ord och handling ibland är något för långt när det gäller det diakonala engagemanget i Andreaskyrkan?
För min egen del är det givet vad jag skulle kunna avstå för att få mer tid till att fördjupa min tro och förvalta mitt engagemang. Inför fastan 2009 blev jag utmanad att avstå från något i mitt vardagsliv och det blev en pinsam påminnelse om hur mycket av min tid som går åt till att se repriser av tv-program jag redan sett. Som jag dessutom inte hade någon glädje av första gången jag såg dem...
Vad tar din tid? Vad stjäl dina begåvningar? Vad håller tillbaka din önskan att få göra skillnad? Vad kan du avstå? Detta nummer av församlingsbladet vill inbjuda oss att ta fastan på allvar, och jag tror knepet för att våga anta utmaningen är att inte ljuga för sig själv och ta i för hårt. Att ärligt se att allt inte är rimligt och ändå våga göra något.
Benita Hjalmarsson,
diakon, Andreaskyrkan