Krönika av Tina Bergholm, församlingsmusiker
"Hemma, var ligger det nå'nstans?" Det frågar sig musikalens Kristina i sin vilsenhet mitt ute på Atlanten. Hemma är inte bara där man bor utan även där man känner samhörighet.
Efter några år som passiv medlem i min barndomsförsamling tog jag steget och blev aktiv medlem i Andreaskyrkan.
Jag behövde en paus efter en tonårstid med stort engagemang som stundtals kändes kravfylld. Men efter några år "på egen hand" kändes det skönt och rätt att vara tillbaka i ett sammanhang. Handen på hjärtat - att ensam hålla liv i sin andlighet blir inte prioriterat. Och att leva som en kristen innebär ju faktiskt engagemang!
Att det blev Andreaskyrkan beror delvis på kyrkans formulering resonerande tro. Det ger utrymme och acceptans till oliktänkande och sätter fokus på något större än sakfrågor. Min tro är något som förhoppningsvis utvecklas - och för att växa är det viktigt att kunna resonera och ibland ändra sig.
Sommar och semester. Tid för vila och återhämtning och miljöombyte. Kanske blir din gudstjänst någon annanstans än i Andreaskyrkan. En promenad i naturen, en stilla stund vid vattnet eller i hängmattan. Det behöver vi. Och när hösten kommer, låt oss då mötas hemma i Andreaskyrkan. Inte bara vid ansvarsveckorna, även om de är viktiga och ingår i vårt missionsuppdrag, utan även till ett engagemang som ger oss vila, kraft och växande.
Psalm 806 sjunger vi ofta i Andreaskyrkan då nya medlemmar hälsas välkomna:
"Glädje det är att få växa tillsammans,
leva i dig och hos dig få förbli:
Vi som är grenarna, du som är stammen.
Du ger oss näring och grönska och liv."