Jag såg en präst på tv. Han höjde sitt pekfinger och varnade mig i min mjuka soffa för att vara sofflocks-kristen. Sådana behövs inte. Enligt min tolkning menade han att den som inte ställer sig upp och deklarerar sin kristna tro ligger på latsidan. Detta funderade jag ett tag på och blev upprörd. Jag tycker att det är många människor som idag arbetar för att motverka orättvisa strukturer, genom konkreta handlingar. Detta är för mig ett uttryck för tro, likväl som ord. En tro på att det går att förändra, att det går att leva ett himmelrike på jorden. Det görs inte på sofflocket. Fullpumpad av mediaintag om miljöförstöring, kärnvapen och religionskonflikter är det lätt att glömma det som faktiskt också görs och som jag kan göra. Visst kan det göras mer, det måste göras mer. Men små steg är också steg.
Jag har förmånen att på arbetstid, på baptisternas ungdomsförbund, ta itu med en bråkdel av dessa frågor. Men att utifrån min tro agera i smått som stort i vardagen är inte alltid självklart. Jag sjunker ner på sofflocket ganska ofta och får dåligt samvete för mitt liv i materiell välfärd.
Mer fruktbart, tror, jag är att inte enbart utgå från sig själv, utan försöka utgå från de människor som har brist på det som vi alla har rätt till. Det kan röra sig om en skälig lön, god hälsa och skolgång. ännu vanligare i vårt samhälle är bristen på tid. Eller kärlek. Vi är alla berörda på ett eller annat sätt.
I ett konsumtionssamhälle styr prislapparna. Mitt köp i en mat- eller klädaffär på Söder i Stockholm spelar roll, är del av en länk. Den börjar hos de människor som odlat téet eller sytt tröjan och slutar med mig som konsument. Att köpa varor som stödjer möjligheter till schysstare arbets- och miljövillkor är ett litet men ställningstagande steg. Som dessutom smakar bättre. Ett lika viktigt steg är att bry oss om och ge tid till människor i vår närhet. Hur mycket av min tid den här veckan är rättvisemärkt?
Karolina Jeppson
Medlem i Andreaskyrkan