Tusen tankar och bilder far genom mitt huvud. Bilden av kvinnan som förlorade sina fyra månader gamla tvillingar när hon flydde från Kosovo. Hon hade inte mat tillräckligt för dem så de dog i hennes armar under flykten. Bilden från Darfur, barnen som tittar på mig med ögon utan hopp. Båtarna, överlastade med människor på väg till länder som inte vill ta emot dem. Bilden av ett barn som inte längre orkar leva, som sondmatas av sina föräldrar i en lägenhet i Stockholm. Vanmakten ligger nära. Så många människor som far så illa.
Men i mitt huvud finns också andra bilder och tankar. Bilden av kvinnan i den lokala församlingen som bjöd med sig en grupp människor till midsommarfirandet på orten. De hade just kommit hit från sitt krigshärjade land och blivit lämnade utan kontaktperson eller tolk under midsommarhelgen. Där visade hon med gester och leenden hur man dansar små grodorna och tre små gummor. Där skrattade man tillsammans och värmen från en människa som ville kontakt förmedlade ett hopp.
I mitt huvud finns också bilden av den hög av listor som lämnats in till migrationsministern. 28 pärmar med namnunderskrifter av 157 251 människor som gett sitt stöd till påskuppropet, ett upprop för ett humanare bemötande av flyktingar i vårt land, som initierats av Sveriges Kristna Råd. 64 organisationer samt SKR:s 28 kyrkor står bakom uppropet. Människor som genom sitt engagemang fått andra att engagera sig.
I min tanke lever också orden som överläkaren i barnmedicin vid Huddinge sjukhus sa i ett föredrag som handlade om de apatiska flyktingbarn som finns i vårt land. Han menade att det finns en medfödd förmåga till empati hos oss människor. Den visar skolkamraterna till dessa barn när de fortsätter komma till dem, sitta hos dem trots att de inte får något gensvar. Sedan finns det en inlärd omänsklighet hos oss. Som gör att vi inte ser till dessa barns behov utan avvisar dem. Vi måste hela tiden vara varse denna inlärda omänsklighet, menade han. Våga se den hos oss själva. Våga stå emot den och kämpa för det mänskliga.
Att inte låta vanmakten förlama. Att inte slå sig till ro. Att våga se tillvaron som den är med all dess smärta och lidande men också med allt det hopp som vi människor är bärare av. Är inte det en väg att våga gå? Att få tro sig själv om att vara en bärare av hopp. Genom en namnunderskrift, genom att bära namnunderskrifter till regeringen, genom att våga mötet med människor. Bjuda in till värme och gemenskap!
Katarina Alexandersson
Pastor, Andreaskyrkan