I Andreaskyrkans verksamhet för barn och unga är leken och samtalet grunden för all verksamhet, oavsett ålder. I höstas startade vi Sångsamlingar för barn, en söndag i månaden. En mötesplats där sången, ramsorna och rörelserna ger en möjlighet att lära känna varandra och bli tryggare i sig själv och sin kropp. I samlingen finns alltid en berättelse från Bibeln med.
I Andreasfredag, vår fritidsklubb för åk 4 och uppåt möts vi för att leka, spela spel och skapa tillsammans. Vi startar alltid med fika och pratar om vår vardag. I slutet av samlingen finns vår ljusrunda då ledaren skickar med en tanke att reflektera kring och var och en får bidra med sin reflektion kring det som sagts eller gjorts under samlingen.
Ung kväll möts varannan vecka och består av gymnasieelever och åldrarna strax däröver. Några jobbar, andra studerar. Vi startar med att laga mat och äta tillsammans. Ett bra sätt att landa veckan och låta den gå över i helg. Efteråt finns utrymme för lek, spel eller något annat kreativt, innan vi går över till ett samtal kring kvällens tema.
Också tisdagskvällens samtalsgrupp, med unga vuxna deltagare, lagar mat och äter ihop. Samtalet där vi delar vår vardag och det vi funderar kring just nu är viktigt och bäddar för nästa del av kvällen då vi läser en bibeltext och reflekterar kring vad den vill säga både i sin samtid och i vår egen tid. I slutet av samlingen ger vi utrymme för bön.
Sagt av Johanna, en av deltagarna: För mig betyder soppträffarna en välbehövlig paus i en annars hektisk vardag som ger mig möjlighet att reflektera och utvecklas i min tro. En gemenskap där vi delar med oss av livets stora och små frågor. En grupp där vi får komma utan krav och bara finnas.
Leken och samtalet hör ihop. På många sätt är det varandras förutsättningar. Lars Björklund skriver om leken i sin bok ”Det som ger hoppet liv”: Leken är själva grundspråket till det som blir kulturens och religionens språk. Den livsviktiga leken blir till riter och ceremonier, myter och legender, konst, musik, poesi, drama och dans. Religionens och kulturens främsta uppgift är att fånga och gestalta det som inte kan sägas eller det som hindras från att sägas. Den viktigaste uppgiften är att vara budbärare mellan människan och livet, från en människa till en annan och inom en och samma människa.
Det är viktigt för oss att ha tillgång till många olika språk. Inte minst för att kunna samtala om de existentiella frågorna som rör meningen med livet, vår identitet och var vi hittar och hur vi formar våra sammanhang.
Hur många av oss har inte blivit hjälpta av att lyssna på musik när känslorna stormar inombords? Eller kunnat gråta först när vi sett en film eller läst en bok? Eller fått hjälp att hitta orden när vi lyssnat på en predikan eller en diktläsning? Att skapa något, oavsett om vi gör det i bilder, rörelser eller ord, är en form av lek. Barnen använder leken för att förstå sig själva och sin omvärld. De testar sig fram i olika roller och skapar sina egna världar. På samma sätt fungerar religionen och de kreativa uttrycken. Vi får pröva oss fram, smaka och känna på det, för att förstå oss själva och våra liv på ett djupare plan. En hjälp att hitta ett existentiellt språk, för det som annars är svårt att greppa. Något som jag tror att vi alla behöver.
Text och foto: Elisabet Ravelojaona, pastor
Är du intresserad av Andreaskyrkans barn- och ungdomsarbete hör gärna av dig till Elisabet Ravelojaona, 070 – 758 55 61 eller Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.