Som tonåring på gymnasiet under en pågående pandemi kan orden bekymmerslöshet och långsamhet kännas ganska avlägsna när man mellan pluggandet för proven funderar på om det kommer bli någon student till sommaren. Genom två telefonsamtal, ett med Berit Rydberg och ett med Lennart och Ingrid Berggren har jag fått lite nya perspektiv på orden. Som pensionärer är deras vardag annorlunda från min egen och jag inser att det finns stora skillnader, men att vissa saker ändå är detsamma.
Vi börjar med den grundläggande frågan: Vad är långsamhet? Berit säger något som jag själv lätt kan relatera till.
- Jag har svårt för långsamhet. Jag försöker ta det lugnt men det är svårt. När man är van att alltid rusa fram är det svårt att ta det lugnt. Det är något att träna på.
Även Lennart kan jag hålla med när han säger att tiden går fort.
- Ja, tiden går fort. Man hinner knappt blinka innan det är en ny vecka. Livet som pensionär går långsamt, men det är extra långsamt när man inte får träffa vänner och familj som man saknar.
Ingrid fortsätter:
- När allt är digitalt blir det inte samma känsla som när man kan möta människor i verkligheten. Det blir långsamt. Samtidigt lever vi ett behagligt långsamt liv, vi behöver inte stressa. De enda ”behovet” vi har är att komma ut och gå varje dag.
Ingrid svarar utan att tveka på frågan om bilden av långsamhet har förändrats med tiden.
- O ja! När man är ung är det helt annorlunda. Då ska man passa in, det ska vara rätt kläder och man ska tillhöra rätt grupp. Nu hänger vi inte med riktigt, särskilt inte på internet. Det är också jättestor skillnad mot när man jobbar och måste prestera. Nu finns inga krav förutom att leva ett hälsosamt liv och vara en bra medmänniska.
Lennart fortsätter på samma resonemang.
- När man jobbar finns det krav på en.
Berit är däremot inte lika säker på hur bilden av långsamhet förändras.
- Jag vet inte. Jag försöker ta det lugnt. Efter att ha ramlat och brutit armen när jag hade för bråttom är det något jag tänker på.
När jag frågar ifall det någon gång går för fort får jag ett svar från Berit där jag känner igen mig själv.
- Allt ska gå snabbt nu, det gillar jag inte. Alla pratar fortare, framförallt ungdomar, och det kan vara svårt att uppfatta vad som sägs.
Ingrid har ytterligare exempel på snabba utvecklingar i samhället.
- Bara sista året har IT-utvecklingen gått väldigt snabbt, vi hinner inte med. Men vi har längre livserfarenhet och då är inte allt lika viktigt, det är inte lika viktigt att hänga med. Det viktigaste är hälsan.
Lennart fortsätter med att berätta vad man kan uppleva om man saktar ner lite.
- Vi går inte lika fort på våra dagliga promenader. Det finns tid att tänka, se sig omkring i omgivningen och upptäcka vad man annars kanske missar.
När jag frågar Berit om hur man är närvarande inser jag att det är inget man bara kan. Vi kommer överens att det är som med allt annat, övning ger färdighet.
- Det är svårt att vara närvarande och ta det lugnt. Jag försöker och har tidigare gått på själavårdskurser. Det kanske är något man aldrig lär sig. Man måste träna på det.
Just nu är det lätt att känna oro för framtiden, men är det någon gång man inte gör det? Ingrid säger nej och Lennart fortsätter att beskriva bekymmer i denna tid.
- Vi får det vi behöver. Nu är hälsa det viktigaste. Under den här tiden oroar man sig mer för släkt och vänner.
På frågan om tillit kan bidra till bekymmerslöshet svarar Berit säkert.
- Ja, absolut. Det är väldigt viktigt.
Ingrid har en liknande tanke.
- Utan tro hade det varit annorlunda. Vad gör de människorna som inte har någon tro? Det måste var mer bekymmersamt.
Lennart fortsätter:
- Vi har det vi behöver. Om man har det dåligt ställt och saknar mat och husrum är man nog mer bekymrad.
Går det att vara helt bekymmerslös, vad är det?
Berit tycker inte det är så enkelt, men jag får känslan av att hon trots det kan finna en balans och ett lugn trots bekymren som livet bär med sig.
- Det är väldigt svårt, men man kan försöka planera för saker och ting. Gud kan hjälpa, vi kan lämna allt åt Gud.
Ingrids svar får mig att tänka till.
- Tror inte att man medvetande kan vara det. Man får väga bekymmer mot annat, ofta är de små bekymmer. Sett ur ett livsperspektiv är nästan inget ett bekymmer. Missar man en tenta kan det kännas jobbigt i stunden, men sett över hela livet så påverkar det väldigt lite.
Det är lätt att fastna i de små problemen som kantar vardagen, men vad är egentligen ett litet prov när man tänker på allt annat som finns i livet? Livserfarenhet kanske inte ger alla lösningar och svar automatiskt, men det ger perspektiv.
Text: Olivia Elveborg
Foton: Helen Rydberg och Karin Egerhag