För knappt två år sedan vandrade Annika Johansson den 80 mil långa pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien. Inför att Andreaskyrkan under våren kommer ha Pilgrim som särskilt tema säger hon överraskande: ”Det blir samma.”
Men hon lägger snabbt till: ”Fast annorlunda”
Precis allt måste väl vara annorlunda, tänker jag. En 30 dagars vandring från den fransk-spanska gränsen till Santiago de Compostela i Spaniens nordvästra hörn! Vad kan vara ”samma” i jämförelse med en temaperiod i Andreaskyrkan? Gudstjänster, bibelstudier och samtal kommer på olika sätt att präglas av pilgrimsbegreppet och vad det kan ha för innebörd för oss i våra stockholmsvardagsliv.
Annika, som i april blir 52 år, och arbetar som etableringschef på Apoteket AB, ska snart förklara vad hon menar. Men först berättar hon om sin vandring.
- Det var en födelsedagspresent till mig själv när jag fyllde 50 år. Jag hade haft tanken i bakhuvudet under flera år sedan jag läst Agneta Sjödins bok, du vet, programledaren, om hennes pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. Några månader innan min födelsedag bestämde jag mig, det här vill jag göra. Så för att förbereda mig köpte jag vandringskängor och stavar och promenerade sedan hem från mitt arbete en dag i veckan, en och en halv mil.
Redan under resan ner till södra Frankrike fick Annika öva sig i att möta de utmaningar som dagen gav. I Köpenhamn visade det sig att tåget hon tänkt resa med var inställt. Det blev en extranatt i den danska huvudstaden, där hon råkade hamna på en mässa där hon inte förstod så mycket av vad som sades, men i nattvarden upplevde att nu är jag här och kan inte göra något åt det. Och allt kommer att bli bra!
Den en månad långa vandringen innebar dagar av precis allt, sammanfattar hon. Det var varmt, det var kallt, blött, torrt, massor med folk, men också ensamt.
- De dagar jag vandrade själv var kanske de bästa, funderar Annika, för att i nästa sekund berätta om alla fina möten hon gjorde under vandringen.
- Det hände ofta att jag vandrade tillsammans med någon en timme eller två, och fina samtal uppstod trots att vi visste så lite om varandra. Vi delade tankar och erfarenheter av livet och tron med varandra.
Ganska snart insåg hon att hon tagit med sig för många saker i ryggsäcken. De tyngde, men var framförallt onödiga att släpa på. Det var böcker hon tänkt att hon borde läsa, paraply och extrakläder hon tagit med ”för säkerhets skull.” Hon packade ihop allt som hon inte absolut behövde och skickade det till Santiago, för att kunna ta med hem när hon kommit fram.
Det finns också en oerhörd generositet mellan vandrarna, konstaterar hon.
- Behöver man plåster, ja då finns det alltid någon som vill ge dig ett plåster.
Under vandringen märkte hon att det fanns olika inställning till vandringens syfte bland de många tusentals medvandrarna. För många var detta en vandring som andra, en utmanande och vacker friluftsupplevelse. För andra fanns det en djupare dimension. Hos Annika var den andliga sidan betydelsefull och därför deltog hon regelbundet i gudstjänster och mässor i de byar hon passerade.
Förutom den egna bönen upplevde hon en djup gemenskap vid dessa tillfällen, trots att hon delade stunderna med männi-skor från olika kulturer och traditioner.
Kan du säga att du gjorde någon andlig erfarenhet under vandringen?
- Ja, tacksamhet. Jag gick omkring och var väldigt tacksam, över att kroppen fungerade, och över allt vackert som jag fick uppleva.
I april är det två år sedan Annika genomförde den långa pilgrimsvandringen. Men hon påminns ofta om den, exempelvis när hon ska iväg och cykla i höstrusket här hemma och tar på sig samma jacka som hon bar under vandringen. Det blir ett kroppsligt minne.
Men så var det detta med ”samma – fast annorlunda” Hur hänger det ihop? Vilka är hennes förhoppningar inför att vi i Andreaskyrkan under våren kommer ha pilgrim som ett särskilt tema?
- Det är min förhoppning att vi ska få uppleva rikedomen i att dela tankar och erfarenheter med varandra, om livet och vår tro. Det har jag med mig från pilgrimsvandringen, hur betydelsefullt det är.
- Sedan hoppas jag att vi ska få upp ögonen för betydelsen av enkelhet. Att vi inte behöver så många prylar.
Text: Magnus Stenberg
Foto: Annika Johansson (och medvandrare)