Hur växer bilden av Gud fram? Varför kan människors gudsbilder vara så olika? Som så mycket annat här i livet verkar vi finna svaret i barndomen.
Det finns många olika teorier hur människors bilder av Gud växer fram och forskarna är knappast överens. En förklaring är att ett nyfött barn upplever verkligheten som en helhet. Barnet, mamman, omvärlden - allt hör ihop. Spädbarnet uppfattar detta som något gott och fullkomligt. Men efter några månader går denna helhet sönder. Barnet upptäcker att mamman inte alltid lyder barnet. Mamman visar sig vara en egen individ liksom att det finns andra självständiga individer i barnens närhet. Tillvaron är splittrad i många olika beståndsdelar. Men den upplevelse av helhet och godhet som barnet upplevde under sina första månader av sitt liv kommer det alltid att bära med sig. En djup längtan efter samhörighet.
När barnet sedan fortsätter att växa präglas livet av en yttre verklighet (människor, saker) och en inre verklighet (tankar, känslor, drömmar). För att orka med dessa ständiga växlingar behöver barnet hjälp. Det skaffar sig därför en nalle, trasa eller filt och den som försökt ta en smutsig nalle från ett förtvivlat barn förstår vad jag försöker beskriva. Men barnet använder också leken.
Med hjälp av fantasin kan barnet smaka på det som skrämmer och leka med drakar, spöken och vilda djur. Kanske är också ordet Gud ett av dessa begrepp barnet leker med, men utifrån de vuxnas reaktion förstår barnet att detta har en annan betydelse. Barnet prövar därför att placera sin tidiga upplevelse av helhet och samhörighet i ordet Gud. En gudsbild skapas.
Varje barns bild av är Gud unik. Den har material från varje barns egen speciella upplevelse av sin första tid. Av mamma. Av pappa. Av hur relationen såg ut mellan mamma och pappa. Detta arbete att forma sin gudsbild håller barnet på med tills det är omkring 6-7 år gammalt. Då har barnet skaffat sig en preliminär lösning av denna viktiga fråga. Att försöka rubba eller förkasta barnets egen bild av Gud kan förstöra den känsliga inre balans som barnet under lång tid byggt upp.
Eftersom varje gudsbild är personlig är det inte så konstigt att missförstånd ständigt uppstår när vuxna diskuterar religion. Man utgår från sin egen bild av Gud och kanske tror att alla andra har en liknande bild. Om frågan "Tror du på Gud?" ersattes av "Vad är din bild av Gud?" tror jag att en mer intressant och respektfullt diskussion skulle uppstå. Att höra en annan människa ge sin personliga bild av Gud kan vara en förklaring till varför den människan väljer att tro på Gud eller att ta avstånd.
Även som vuxna är vår bild av Gud i ständig förändring, något som vi i Andreaskyrkan vill uppmuntra till. Ett redskap i en sådan process kan våra gudstjänster vara och ett exempel är välsignelsen som läses i slutet av gudstjänsten. Den här hämtad från Gamla testamentet och kan ge ord för den djupa längtan vi bär med oss sedan vi var barn. Att Gud är som mamman som vänder sitt ansikte till barnet. Som ser barnet. Som älskar barnet.
Göran Gustafson
Välsignelsen
Herren välsignar dig
och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig
och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig
och ger dig sin fred.
I Faderns
och Sonens
och den Heliga Andens namn.
Amen
Från 5 Mosebok 6:24-26