I Equmeniakyrkans nya handbok finns det ingen särskild
huvudrubrik för bönen. Däremot finns ordet bön på nästan varje sida - ibland flera gånger. Bönen är det andliga livets blodomlopp - det bara finns där och är en bild av liv.
Låt oss använda blodomloppet litet till som en bild av bönen och vårt andliga liv. Blodet tillför näring och syre för att vi skall kunna överleva och för att växa, det för bort ”slaggprodukter” som har slutat att fungera. Det transporterar fram byggklossarna som skapar vårt immunförsvar och skyddar oss från sjukdomar. Det bär på signalerna om när kroppens delar behöver förändras. Och vårt blod kan ibland få rädda en annan människas liv när hon har akut brist på eget blod. Bilden associerar ytterligare mot nattvardens gåvor.
Det finns en stor glädje i den gemensamma bönen och att vara omsluten och inbäddad i den, men det fantastiska med bönen är att den är personlig - en relation. Bönen fungerar varsomhelst och närsomhelst - och den Helige Ande hjälper oss att uttrycka våra tankar så att bönen blir hel! Inga föreskrifter om att du måste bete dig på ett visst sätt, uttrycka dig på ett visst sätt eller vara på en viss plats. Ta åt dig och ta till dig den oerhörda kraften i bönen.
Men att bönen är personlig behöver inte betyda att den bara blir privat. Bön i sångens och musikens form är en gåva alltifrån Psaltaren till lättsjungna körer. Men hur sänker vi (de inbillade) trösklarna så att fler vill dela med sig av bönens relation i våra samlingar? Har du tänkt på vilket svar du oftast får om du säger till en medmänniska att jag har bett för dig? Oftast så är det ”tack”!
Lapparna som läggs i böneurnorna på SÖS och Söderhallen speglar en stor tillit till oss som församling från människor som inte brukar gå i vår kyrka. Låt oss fundera över förutsättningar och former för att hjälpa och stötta varandra också i att dela våra böner och glädjen och trösten i dem.
I allas vår erfarenhet ligger också att det vi ber om inte alltid går i uppfyllelse. Ibland är det tyst och vissa skeenden tar lång tid och det är svårt att förhålla sig till, en erfarenhet som redan vissa av Psaltarens böner ger uttryck för. Men samtalet med Gud låter oss upptäcka mer och mer av Hans kärleks natur och förändrar perspektiven på vad som är viktigt. Och vi är alltid inneslutna i hans omsorg och kärlek.
Här följer några erfarenheter och tankar från ett par av våra medlemmar i
församlingen:
Agneta:
Bön för mig är det dagliga samtalet med en vän som alltid finns där. Jag kan uttrycka tacksamhet, glädje, sorg, ropa på hjälp. Jag kan bara vara, finnas till i bönen för Gud känner mitt hjärta.
Ruth:
Bönen är mitt inres samtal med Gud. Att få tala med honom och överlämna dagens händelser och nattens vila i Hans kärleks omsorg, har varit och är, mitt livs trygghet. Han lämnar mig aldrig. Hans kärlek tar aldrig slut.
Anna:
Denna bön ur boken ”Månljus där du går” har funnits med mig i flera år och betytt mycket. Bönen skrevs av en mor när hennes 2-åring lärde sig åka trehjuling.
”Livets Gud, tack för mitt barns frihetsglädje. Gör mig trygg nog att veta när jag ska hålla och när jag ska släppa kontrollen. Amen”
Den ger en trygghet att be med sina barn i åtanke men jag brukar även vända på rollerna i bönen. Att vila i att Gud bär, är trofast och har kontrollen - i alla lägen.
Gud finns med oss när vi tar oss fram genom livet på ibland ostadiga hjul!
Conny Björkvall
