”Låt mig värma din frusna själ, blåsa på falnande glöd, göra trasig längtan hel…” sjunger Anders i samlingen på Café i Gemenskap Norrmalm. Vi har träffats för att prata om hur det är att leva med psykisk ohälsa av olika slag. Vi som samtalar är Elisabeth Peterson, Karin Egerhag, Sven-Erik Sundberg, Katarina Alexandersson och Lotta Bondeson. Vi har alla egen erfarenhet av psykisk sjukdom. Som anhöriga, i vår yrkesroll och att vi själva varit eller är drabbade.
”Alla blir väl deppiga när det är höst”
När jag mår dåligt har jag svårt att orka träffa människor, berättar Lotta. Jag är öppen med min hälsa. Frågar någon hur jag mår svarar jag ärligt att jag har ångest, om det är så. Att då få ett svar om att det har väl alla nu när det är höst, det går nog över snart, kan kännas svårt, även om jag försöker tänka att det beror på att människor inte vet vad de ska säga.
Det går inte att förutsätta att människor som inte har egen erfarenhet av t.ex. depression eller ångest ska kunna förstå, säger Sven-Erik. Vi vet inte hur vi ska ta det när någon är ärlig. Vi är ovana eftersom vi inte pratar så mycket om det i allmänhet.
-Ska vi inte vara öppna då?
Jo, det ska vi absolut vara – om vi vill det. Det är vi alla överens om. Ju mer vi pratar om det desto lättare blir det, och mindre laddat.
Elisabeth, som arbetar som sjuksköterska, har flera gånger varit den som hittat patienter som försökt ta sitt liv. Hon märker också av hur svårt även kollegor kan ha att tala om det som hänt.
Det leder ofta till att man blir ”speciell”. ”Det var hon som var med om självmordet” men de flesta frågar inget, de vet ofta inte vad de ska säga eller om de förväntas göra något. De som vågar fråga har alltid fått öppna svar av mig, jag har alltid varit helt öppen vid dessa tillfällen, säger Elisabeth.
Vad är det som är svårt när någon säger ”alla känner väl så”?
Det handlar nog mest om känslan att inte bli tagen på allvar, att ens mående förminskas.
Jag brukar, när jag orkar, svara den som säger så att jag har en depressionssjukdom och då händer det ofta att jag får en kram, säger Lotta.
Det vi önskar när vi mår dåligt är att människor ska stanna kvar med blicken. Våga vara kvar utan att tänka att en ska säga det rätta, för vad är det rätta? Det är bättre att bara sitta hos den som mår dåligt, kanske hålla en hand eller ge en klapp på axeln. Den andre behöver inte ta bort känslorna och få allt att bli bra, det handlar om att bli lyssnad på och att det är tillåtet att känna det en känner även när det inte finns en tydlig orsak.
På Nacka sjukhus finns kurser för människor som har diagnosen bipolär sjukdom och för deras anhöriga. En läkare går igenom det medicinska kring sjukdomen och någon med egen erfarenhet berättar om behandlingar och hur det är att leva med sjukdomen. Anhöriga vill ofta veta, lära sig mer och kanske är det viktigaste att vi lär oss mer för då blir rädslan kring psykisk sjukdom så mycket mindre.
Vilken betydelse har tron när vi drabbas av psykisk sjukdom?
Vi kan enas om att tron är något att landa i när en mår dåligt, men ibland är ångesten så stark att även tron är långt borta. Det kan vara svårt att tro men Gud finns i bakgrunden.
I gudstjänsten finns en ram jag inte behöver skapa själv, säger Karin. Det kan ge stadga när livet känns skört. Guds närvaro finns oavsett vad jag känner. Även om det inte är fridfullt i mitt inre så finns Guds frid där som en större frid som omger livet.
Där sätter vi punkt för vårt samtal, men vår önskan är att vi ska fortsätta våga prata med varandra om hur vi mår.