”Det är viktigt att skapa nya kontakter i närområdet”

Andreaskyrkan ska få en ny medarbetare. Hon heter Elisabet Ravelojaona och kommer att jobba 50 procent som barn- och ungdomspastor.

Förra året slutade Göran Gustafson sin tjänst som pastor med inriktning mot barn och unga. Under hösten sökte Andreaskyrkan en ersättare på denna tjänst. Församlingen fick då även förfrågan från Equmeniakyrkan om att vara arbetsgivare för studentpastor.
– Det ska bli roligt att börja i Andreaskyrkan. Samtidigt kommer det att bli en utmaning. Det finns redan kompisgrupper och en del annan verksamhet för barn och ungdomar men inget helt färdigt att gå in i, säger Elisabet Ravelojaona.

Till att börja med vill hon lära känna människorna och sammanhangen och utifrån det pröva sig fram vad som är möjligt eller inte möjligt att göra.
– Det är också viktigt att skapa nya kontakter i närområdet. Barn och ungdomsarbete kräver ett visst underlag. Jag tror att vi som kyrka kommer att behöva bjuda in de som inte finns här idag.

Vad blir dina huvudsakliga arbetsuppgifter?
– Det är väldigt tydligt, det handlar om att bygga upp barn- och ungdomsverksamheten i Andreaskyrkan. Jag tänker jobba med barnen och ungdomarna, men också med familjer. Kontakten med föräldrarna är viktig. Tjänsten är på 50 procent.

Som studentpastor kommer Elisabet Ravelojaona att jobba 50 procent på Södertörns Högskola. Detta är två oberoende tjänster som hon tycker är en bra kombination. Tjänsten på Södertörns Högskola vet Elisabet Ravelojaona inte så mycket om i nuläget.
– Precis som i Andreaskyrkan handlar det om ett arbete som delvis ska byggas upp. Jag kommer att arbeta tillsammans med en studentpräst, som redan varit på högskolan ett tag.

Hur kom det sig att du sökte tjänsten i Andreaskyrkan?
– Efter att ha arbetat som pastor i Norrmalmskyrkan, Stockholm i 16 år tyckte jag att det var dags att ”byta” kyrka. Jag såg en annons om att Andreaskyrkan sökte pastor och tänkte: ”Detta är ju intressant, synd bara att det är ett vikariat.”
Men sedan kom en annons om att det var en ”riktig” tjänst, och då sökte Elisabet Ravelojaona.
– För några år sedan deltog jag i en handledningsgrupp som sågs i Andreaskyrkan. Då och då läste jag det här bladet och kände att Andreaskyrkan var en församling där jag skulle passa in, säger Elisabet Ravelojaona, som bland annat jobbat mycket med ungdomarna i Norrmalmskyrkan.
– Det har handlat om samlingar där vi lekt och bara varit men också om grupper där vi talat om livsfrågor och bett till Gud.

Hur/när fick du din kallelse?
– Redan som barn sa man till mig att ”du kommer att bli pastor när du blir stor”. Jag hade lätt för att uttrycka mig men tänkte inte att jag skulle bli det. Efter gymnasiet jobbade jag som volontär i Kongo-Kinshasa, dåvarande Zaire. Jag arbetade som textillärare men predikade och hade bibelstudier med missionärerna i byarna också. Även då var det flera som sa att jag borde bli pastor.

När Elisabet Ravelojaona kom hem till Sverige hade hon planerat att gå textillärarutbildningen. Men, utbildningen hade gjorts om. Hon hade inte längre behörighet att söka. Istället blev det Betelseminariet i Bromma. Och fyra år senare var hon färdig pastor.
Vad predikar du gärna om?
– Jag vill att mina förkunnelser ska vara nära människornas vardag. Gudstjänstbesökarna ska känna igen sig, svarar Elisabet som tänker sig bibeln och texterna som en spegel.
– Jag tänker att man ska kunna se och brottas med sin egen verklighet utifrån texterna. Detta gäller både barn och vuxna. Jag använder bara lite olika ord, beroende på vilken åldersgrupp jag riktar mig till.

Elisabet Ravelojaona ser också bibeln som en stor berättelse över många generationer, där vi som lever idag hakar i med våra liv.
– Tyvärr lär man sig inte bibelberättelserna i skolan idag på samma sätt som man fick göra förr. Därför är det viktigt att ge människorna berättelserna idag. Både i mina predikningar och i andra sammanhang i mitt pastorala arbete jobbar jag utifrån bibeltexter.

Vad tänker du när jag säger församling?
– För mig är församlingen en grupp människor som har en gemenskap i tron. Tillsammans söker och möter vi Gud. Min förhoppning är att församlingen får vara en plats att växa på eller i, både som individ och som gemenskap.

Men Elisabet Ravelojaona framhåller att församlingen inte är någon perfekt gemenskap.

– En utmaning är att vara varsamma med varandra och ge varandra utrymme. Vi är människor, inte Gud. Det måste vi lära oss att hantera som kristna.

På en av Andreaskyrkans skyltar utanför kyrkan står det ”Gud är kärlek”. Vad är kärlek för dig?
– För mig är kärleken tvådelad. Det handlar om att både ta emot och att ge. Jesus visade på det. Och vi bör också göra det.

Hon säger att det även handlar om våra mänskliga erfarenheter av kärlek och att det är svårt att älska om man inte själv har blivit älskad.
– Men Gud älskar oss, och då kan vi också älska. Det som sägs när Jesus döps ”Detta är min älskade son och utvalde” tänker jag är ord som Gud säger till alla människor. Det är grunden i våra liv. Men kärleken är inte alltid något som stryker oss medhårs. Ibland kan den vara kärv. Guds kärlek är något som utmanar oss och på så sätt får oss att växa. Men jag vill inte att vi ska hamna i det andra diket, att kärleken ska bli sträng och dömande.

Av: Jonas Bergholm