”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar – mig, dig och världen.” Så lyder visionen för det nya samfundet som vi i Andreaskyrkan nu är en del av. Men vad gör det för skillnad att vi inte längre är med i Missionskyrkan utan i GF, Gemensam Framtid, som är arbetsnamnet på den nya kyrkan?
En kulen höstsöndag träffar jag Sofia Camnerin som är biträdande kyrkoledare i GF och Pontus Engström som är medlem i Andreaskyrkan och som arbetade som ekonomichef i Missionskyrkan fram till i somras, för att ställa några frågor. Vi slår oss ner med varsin kaffemugg längst bak i Hässelby Missionskyrka, där barnen för en liten stund sedan målade och gjorde får när vi firade ”Mässa för många”.
Sofia och Pontus har varit engagerade på olika sätt i processen för att bilda det nya samfundet. Pontus har varit medlem i ledningsgruppen för Missionskyrkan och tagit fram den första budgeten för GF. Inför detta har arbetet handlat om att samordna de olika samfundens ekonomi när det gäller pensionsfrågor, fastighetsfrågor och insamlingar. Detta genom att avveckla och ordna upp så att den nya kyrkan inte behöver ta över gamla surdegar som gått med underskott, därför har till exempel ”Gummessons bok och musik” lagts ner och är nu ett vilande bolag. Fastigheterna har förts över till eget bolag som därmed frigör GFs styrelse från förvaltningsfrågor, och ger tid till kyrkans kärnverksamhet, samtidigt som avkastningen kommer kyrkan till gagn.
Sofia har suttit med i den teologiska kommittén och varit med och påverkat förslaget till teologisk grund och stadgarna som är den strategiska plattformen i den nya kyrkan.
Vilken är den nya kyrkans utmaning?
- Att starta något helt nytt när det finns tre gamla traditioner, säger Pontus.
- Men jag tycker inte man ska starta helt nytt, svarar Sofia och fortsätter:
- Det handlar om att våga lita på det goda som finns i de tre olika samfundens traditioner. Kyrkan är något som vi lika mycket tar emot som att vi startar något nytt. Vi måste våga leva i den spänningen. Det är en daglig utmaning att inte fastna i ”Så här har vi alltid gjort” och våga ställa sig frågan: vilka var ”vi:et” då och vilka är ”vi:et” nu? Det finns ingen enkel lösning. Det är en enorm spänning.
Men det är också helt klart en spännande process upplever jag, när vi fortsätter vårt samtal. Pontus betonar att det är därför som det är så viktigt med en helt ny verksamhetsuppdelning, som inte fanns i något av de tidigare samfunden. Den utgår från fyra strategiska inriktningar, som har sin grund i fyra ledord: Följa Möta Tjäna Lära.
I dessa grupper finns det internationella och nationella perspektivet integrerat. Fast egentligen talar Pontus och Sofia hellre om ett globalt och lokalt perspektiv. Det ger en större helhet för i det globala finns ju också vi.
Sen finns det tre fokusområden: bibel och bön, trovärdigheten och uppdraget.
Jag ska ärligt erkänna att jag inte hänger med helt. Men allt är heller inte klart, det säger både Sofia och Pontus och tillstår att det finns en del kritik på grund av det. Men det är också viktigt att se att vi hunnit mycket på kort tid. Och som Sofia poängterar, så är det viktigt att skilja mellan ”attet” och ”huret”.
Att vi vill starta något nytt tillsammans måste vara ett beslut som är färdigt. Vilket det är!
Hur vi ska arbeta, där är processen viktig. Det finns något gott i att inte allt är färdigt. Det handlar om delaktighet, möjligheten för många att påverka.
Hur tänker man kring det internationella arbetet?
- Vi får absolut inte tappa detta, säger Pontus med eftertryck och Sofia instämmer:
- Här finns ett så stort engagemang i våra församlingar.
- Men, säger Pontus, vi måste bli bättre på att berätta om det, GF kan ge oss ny kunskap om det vi gör och vad det betyder.”
Sofia berättar att alla som arbetat i de olika samfundens missionsländer har fått skriva dokumentationer om sitt arbete och det är helt fantastiska berättelser.
- Människor får nytt hopp, deras liv förvandlas.
Pontus skickar med en utmaning till just oss i Andreaskyrkan:
- Vi borde kolla våra möjligheter att göra en resa till Kongo eller Ryssland och se själva och möta människor.
Det är självklart att alla tre samfunds arbeten finns kvar i detta.
Men vad är skillnaden för oss att vi nu är en del av GF?
Jo, vi kommer fortsättningsvis heta Andreaskyrkan och kanske märks inte skillnaden så tydligt till att börja med. Men, menar Pontus, både här på Södermalm såväl som globalt, blir vi större.
Och Sofia berättar om när hon var med på Världsbaptismens möte i Chile.
- Vilket sammanhang vi får tillgång till som ny kyrka. Dessutom, fortsätter Sofia, är det fantastiskt att möta människors reaktioner på att vi bildat ett nytt samfund. Vi fattar det kanske inte själva, men i kyrkan i världen, ses vår process som inspirerande – vi är del av en kyrka som är modig, som är ett föredöme.
Missionskyrkan är störst av de tre samfunden i Sverige. Men globalt har Baptisterna 100 miljoner medlemmar, Metodisterna 40 miljoner och Missionskyrkan 1 miljon.
Sofia och Pontus vill uppmuntra oss att våga prata om vår nya gemensamma kyrka med människor omkring oss, människor som finns utanför våra sammanhang. För det finns en nyfikenhet och ett intresse från omvärlden.
Vad vill ni säga till dem som är tveksamma eller kritiska till den nya kyrkan?
- Det finns inget att vara rädd för, säger Sofia.
- Var inte rädda, det som står på vår kyrkas vägg. Nej, vi får inte låta rädslan styra oss, säger Pontus. Var med och påverka! Vi är på vandring och vi har bara börjat gå. Detta påminner mig om sången som nyss avslutade ”Mässa för många”. Där Jan Mattsson sjöng med oss i sin sång:
Det är tid att lämna
Det är tid att gå
Det är tid att vandra
Det är tid för att nå
En värld som väntar och längtar
en värld som ropar och ber
behöver döttrar och söner
som trotsar mörkret och ger
värme, glädje och kärlek
Tid och pengar och tro
Kom vi vandrar tillsammans
i svaghetens styrka vill hoppet växa och bo.
Men vad ska det nya samfundet heta?
Pontus är snabb med sitt svar:
- jag tycker inte nödvändigtvis att samfundet måste heta kyrka.
Men Sofia kontrar lika snabbt:
- Vi ska absolut heta något med kyrka. Vi måste berätta att vi ÄR kyrka, det är viktigt att det är med i namnet.
Nej, de är inte överens i detta, men de är överens om vi behöver ett namn så snart som möjligt och att vi inte ska göra det för komplicerat. Det är viktigt med generositet, att inte vara rädd att säga vad man tycker, men också inse att man inte alltid kan få som man vill.
Samtidigt betonar de båda att det är viktigt att vi värnar om att vi även fortsättningsvis vill vara en öppen kyrka, där alla får rum. Där vi verkligen vågar ta människor på allvar oavsett vem hon är och fördjupa kärleken för alla.
Katarina Alexandersson
