Suzanne kommer bl a att arbeta med kompetensutveckling och fortbildning för Missionsförbundets pastorer och diakoner. Det blir ett stort arbetsfält med många uppgifter.
- Vad de i detalj kommer att innebära vet jag inte än, säger Suzanne. Men om jag fick önska något så skulle det vara att få arbeta för ett tydligare starkare och gladare Missionsförbund. Det känns lite tungt och väl allvarligt i vårt kära SMF just nu. Vi behöver få återerövra glädjen och stoltheten över vad vi är som samfund, och över det uppdrag vi har fått av Jesus Kristus. Och där har jag med mig goda erfarenheter från Andreaskyrkan. Jag har samlat på mig många goda varma bilder från Andreas som jag säkert kommer att använda i mitt kommande arbete, säger Suzanne.
De sex åren som Suzanne har arbetet i Andreaskyrkan har varit år fullmatade med möten samtal och upplevelser.
- Det har varit så rika år, och det känns otroligt att ett sådan arbetsperiod kan innehålla så många Att ha fått vara med i livets viktigaste stunder livsberättelser och så många händelser i relation med människor, andra kyrkor och med samhället, säger Suzanne.
- Bland det som har betytt mest under dessa år är alla kontakter med enskilda människor. Det har ofta lett till så djupa relationer. Vi har som församling under de här åren fått fungerat mycket som en pilgrimskyrka. Människor har kommit, många har stannat några år för att sedan dra vidare, men det har hela tiden fyllt på med nytt folk som känt sig välkomna till Andreas. Det har varit fantastiskt att få arbeta i en kyrka som förstått att fungera under dessa premisser. Med stolthet talar jag gärna om Andreaskyrkan min kyrka som har så högt i tak, så låga trösklar och med en sådan rymd.
- I Andreas finns också en enkelhet och värme. Där råder en kultur som är väldigt välbehövlig i en storstad.
När Suzanne ser i backspegeln ser hon också att det har varit väldigt spännande med de externa kontakter församlingen har haft. Hon nämner relationerna med stadsdelsnämnden, Sociala Missionen, Sveriges muslimska råd och de ekumeniska kontakterna.
Vi kommer in på vad som har varit svårt under de gångna sex åren och Suzanne menar att det alltid finns en risk med att vara en pilgrimskyrka. En risk med att vara en kyrka som blir van att fungera som rastplats för människor där dessa i hög utsträckning kommer och går. Risken är att vissa inte blir sedda, att vissa passerar utan att vi ser dem. Men det finns också ett behov av att få vara anonym i en storstad
- Det har stundtals också varit svårt att stå i ett arbete där jag känt att jag skulle behöva räcka till mer.
När jag frågar Suzanne om hennes starkaste minnen från den här tiden i Andreas har hon svårt att välja.
- Kanske är det ändå barnen, säger hon. Vi hade ju nästan inga små församlingsbarn alls för sex år sedan. Men då började de komma. Alla dessa underbara små juveler, och många av dem har jag fått döpa eller välsigna. Men alla dessa små barn, jag njuter av att se dom i kyrkan, se dom växa, lära sig gå, prata, och tända barnens ljus i gudstjänsten. Det är också en stor tröst i sorgen efter dem jag fått följa den sista resan av livet, och som jag till sist fått bistå vid den sista tjänsten, begravningsgudstjänsten.
- Det är nåd att få stå i ett arbete som innebär så nära kontakt med människor och där jag fått vara med i livets viktigaste situationer. Jag är så tacksam till Gud för att jag fick de här åren i Andreaskyrkan.
Den andra september är den sista söndagen som Suzanne är Andreaskyrkans församlingsföreståndare. Då håller hon sin avskedspredikan.
- Det blir roligt att se vännerna omkring oss. Och Lennart och jag trivs så bra i församlingen så vi har inga planer på att byta församling, säger Suzanne Molin.
Samtalspartner Klas Palm