Hur blir Andreaskyrkan en kyrka där man känner sig hemma? Möt Elsie som varit trogen Andreaskyrkan i mer än 50 år och Krister som alldeles nyligen blivit medlem.
Gemenskapen viktigast!
|
Elsie Kylhammar, trogen medlem i |
Jag växte upp i församlingen, Immanuelskyrkan i Borås. Mina föräldrar och nästan alla släktingar och vänner fanns där, och jag bröt mig aldrig ur det sammanhanget. Jag döptes som barn och vid 18,19-årsåldern bestämde jag mig för att bli församlingsmedlem. Det berodde inte minst på att jag i gymnasiet kom i kontakt med det kristna gymnasistarbetet (FKG). Där praktiserades en verklig ekumenik, med kamrater från såväl andra frikyrkor som Svenska kyrkan. Genom alla samtal och diskussioner där insåg jag att församlingen inte bara var en gemenskapsgrupp, utan en del av den världsvida Kyrkan, av Kristus själv.
1954 kom jag som nyutexaminerad lärare till Nacka, där jag hade fått tjänst. Snart värvades jag att på min fritid bli lärare i söndagsskolan i Saltsjö-Duvnäs som drevs av Andreaskyrkan. Genom detta träffade jag människor som tog mig med till kyrkan där pastor Ragnar Aldén gjorde stort intryck. 1956 gick jag med i församlingen.
Nu har jag varit medlem mer än ett halvt sekel i Andreaskyrkan där jag suttit med i styrelsen ett par omgångar och under många år spelat orgel. Jag upplever mer tvivel nu än tidigare, men grunden för min tro är fast.
Att jag fortfarande känner mig hemma här beror inte minst på gemenskapen i ansvars- och omsorgsgrupperna där alla åldrar möts. Andreaskyrkan är min församling, men det är tomt efter alla de gamla som har gått bort.
Berättat för Folke Hylén
 Krister Lewenton
|
Jag bejakade min längtan!
Som ung tillbringade jag en hel del tid i Svenska kyrkan bland annat i en ungdomskör. Har alltid haft en grundtro men inte känt något behov av en församling. Jag bodde i Norge en tid och gick till Norska kyrkan där jag sjöng i kör.
I Norge arbetade jag tillsammans med Kristina Zvejnieks som idag är medlem i Andreaskyrkan, och jag tog med henne till Norska kyrkans kör. Långt senare när vi båda var åter i Stockholm försökte hon få med mig till Andreaskyrkans kör Con spirito. Jag tvekade länge, hade under långa perioder sjungit i körer som krävt mycket tid. Nu ville jag satsa på mitt arbete, men till slut följde jag ändå med henne. Fram till dess hade jag hela tiden tänkt att jag inte behövde en församling. Jag trodde att det kanske skulle vara svårt att stå för församlingens åsikter och att man var tvungen att vara färdig med sin tro för att kunna tillhöra en församling.
Mötet med Andreaskyrkan förändrade mina tankar. Jag känner mig väl mottagen. Människorna utstrålar trygghet, glädje och en stor gemenskap. Jag fick en längtan att få vara nära Gud och lära mig mer om honom och en vilja att bidra. Denna längtan har vuxit sig allt starkare under det senaste året och nu har jag bestämt mig för att bejaka min längtan. Jag vill vara en del av helheten och tillhöra Andreaskyrkans gemenskap. I Andreaskyrkan känner jag mig hemma.
Berättat för Matilda Apelqvist
Krister Lewenton blev medlem i Andreaskyrkan den 24 maj i år. Här tillsammans med Jonas Höglund, Anna Steen och pastor Katarina Alexandersson.