I IKEA-katalogen för 2008 fastnar jag för ett uppslag med en gungstol gjord av bananblad. Den svarta texten bredvid lyder: "Vi är helt supergalna i återvinst".
Ständigt påminns vi om miljö-frågorna - tidningar och tv rapporterar om de globala miljö-katastroferna och uppmanar oss att källsortera. Vart är vi på väg? Mot jordens undergång? Följ med Annika Magnusson, Göran Gustafson och Karolina Jeppson i ett samtal om miljö- och klimatfrågor.
Vad tycker ni att man bör fokusera på i miljödebatten?
A: - Miljöfrågan är en jätteutmaning för hela världen! Vi i de rika länderna måste föregå med gott exempel, vi har de bästa möjligheterna. Kopplingen tillbaka till mig själv och vad jag kan göra är väldigt viktig.
G: - Jag har funderat på varför miljön är i fokus just nu. De existentiella frågorna kommer sällan upp till ytan i vårt moderna samhälle: Vad är meningen med mitt liv? Har mitt handlande någon betydelse? I miljöfrågorna verkar människor på nytt tillåta sig att släppa fram denna dimension igen. Jag önskar att kyrkan tog plats i det samtalet.
Men vad är en kristen livsstil när det gäller miljöfrågor?
G: - Den kristna etiken sätter människor i första hand. Men som det ser ut idag verkar miljön komma mer i fokus än fattigdomsbekämpning. Ekologiskt blir viktigare än rättvisemärkt.
A: - Det kan stämma men det borde inte vara en motsats! Om jag som enskild gör något för miljön kan jag känna att jag i längden även gör något för fattigas livsvillkor, vilket inte utesluter att jag gärna gör något direkt för människors livsvillkor också.
K: - Vi drar ofta en gräns mellan miljön och människan. Men alla är vi präglade och beroende av jorden där vi bor och mer eller mindre påverkade av klimatförändringarna. Samtidigt är vi mer benägna att göra något då vi själva känner av konsekvenserna, vilket känns synd.
Vad kan kyrkorna bidra med i frågan?
A: - En sak kan vara att lyfta medvetenhetsnivån på miljöfrågorna. Vi måste även försöka att lägga om vår livsstil. Men det ligger inte i tiden att sätta förbud. Idag ska man ju "unna sig" saker...
G: - Kyrkorna har i alla tider velat inbjuda människor till att våga avstå. Att det är en glädje att våga avstå och omprioritera, för medmänniskornas skull men också för miljöns skull. I Uppenbarelseboken beskrivs att jorden en dag ska gå under samtidigt som Gud skall skapa en ny himmel och jord. Det var skrivet till tröst för de första kristna som led under romarrikets förföljelser. Kan Guds ansvar för jordens framtid bli en tröst även för oss, samtidigt som vi uppmuntras att förändra vår livsstil?
K: - Det är människor som skapat situationerna rörande miljön vi lever i idag. Att försöka vända trenden tycker jag är människors ansvar, för varandra och för miljön, med Guds hjälp. Kyrkorna är inte alltid så bra på att väva in natur och djur jämte människan - att se allt som en helhet. Varför fokuserar kristen etik så ensidigt på människan? Jag tror det skulle hjälpa om man breddade perspektivet.
Men att ständigt uppmanas, eller förmanas, till att tänka miljövänligt - skapar inte detta en motreaktion?
G: - Risken är stor. Det blir lätt nya pekpinnar och syndakataloger...
A: - Jag tror att vi måste se miljöfrågorna som en utmaning - att det faktiskt går att göra någonting. Jag tror också att man bör ta till sig miljöfrågorna som kunskap. Vad blir egentligen konsekvenserna av att jag har lamporna tända i mitt hus hela dagen?
Kyrkornas globala vecka har i år temat "Skapelsefeber". Kanske kan vi där hitta ett samtal som väver in både utmaning, beroende och ansvar när det gäller miljön?
Karolina Jeppson
Fotnot: Annika Magnusson och Karolina Jeppson är medlemmar och Göran Gustafson är pastor i Andreaskyrkan.