Möt Andreaskyrkans ordförande Per-Anders Cleve i ett samtal om lust, plikt och visioner för församlingen.
Jag träffar Per-Anders Cleve, 39, på en lunch och jag går rakt på sak. Vad vill han som ny ordförande rikta in församlingen på? Han ser två mål som hänger samman:
- Det ena är uppdraget att nå ut med det goda budskapet om Guds kärlek. Det andra är att agera som en god kraft i samhället.
I båda uppgifterna ser han öppenheten mot omvärlden som en förutsättning. Men drivkraften att verka ligger inte i Andreaskyrkans verksamhetsplan utan i tron hos dig och mig, säger Per-Anders. Och den tron måste få tid. Jag möter Per-Anders fasta blick. Han verkar målmedveten, men utstrålar samtidig stor ödmjukhet. Det har bara gått tre minuter av vår lunch och han har redan sagt det mest väsentliga.
Istället för plikt
Per-Anders kallas P-A av alla som känner honom. Han kom till Andreaskyrkan 1990 och stannade kvar. Inte av slentrian utan av kärlek. P-A använder gärna ord som "lust" och "givande" som motpoler till "plikt" och "tagande".
- Både som personer och som församling utvecklas vi bättre av lusten att tjäna än av plikten. Stora delar av samhället drivs av materialismens konsumtionsideal. Men vad händer om vi flyttar över det tänkandet till kyrkan och bara frågar vad församlingen kan ge oss? Då väntar besvikelsen runt hörnet. Med givandet som norm i stället för tagandet uppstår en kreativ utgångspunkt för vår gemenskap i församlingen.
I vårt samtal drar vi parallellen med dagens klimatdebatt. På kort sikt kan vi fortsätta och ta av naturens resurser. Men för uthållig överlevnad vore det bra om vi fick lust att ge tillbaka lite mera. Varken miljön eller kyrkan kommer att överleva om det hänger på plikten. Ingendera drivs framåt av skuldkänslor! Nej, nu handlar det om viljan till det goda. Och tid för att tänka framåt.
- Vi behöver både visioner och förebilder.
Stabil styrelse
Att lyssna på P-A är att bli inspirerad. Han ser stora möjligheter för församlingen att komma in i en ny fas. Under några år har omsättningen av personer i styrelsen varit hög. De yttre arbetsformerna har krävt mycket tid. Nu är huvudrollerna i styrelsen varaktigt tillsatta: ordförande, sekreterare och kassör. För P-A känns det som att det nu finns både ny lust och energi att satsa mera på verksamhetens framtida innehåll.
P-A är gift med Ellinor och de har två pojkar, Felix, 5 år och Ludvig, 4 år. Som pappa är det naturligt om församlingens nye ordförande funderar på det uppväxande släktet. Storstaden är en helt annan miljö än den P-A växte upp i på landet i västra Värmland.
Både lustfyllt och lärorikt?
Hur gör vi församlingens barnaktiviteter både lustfyllda och lärorika samtidigt?
Hur skapar vi tillfällen för församlingens medlemmar - till exempel för barnfamiljerna - att lära känna varandra bättre? Det här är strategiskt viktiga frågor och P-A tänker inte låta svaren vänta på sig. Han är något av en strateg till professionen på banken där han arbetar och det kan komma väl till pass även i rollen som ordförande i Andreaskyrkan.
Vi gör sällskap från Bobergs matsal i NK-huset till banken vid Kungsträdgården. På vägen möter vi en ung mamma med barnvagn. Jag ber henne ta ett kort på P-A och mig och innan vi vet ordet av så är det gjort. Hon ler vänligt när hon lämnar tillbaka kameran. Givandets glädje? P-A och jag reflekterar över hur lätt det kan vara att få kontakt med människor man aldrig tidigare mött. En insikt att förvalta.
Stefan Agurén