Sommaren är slut och i trappan upp till kyrksalen möts jag av lappar med kryptiska budskap: "Så bygger vi vår andliga och sociala gemenskap", står det på en lapp. På en annan ställs frågan: "När behöver jag Andreaskyrkan och när behöver Andreaskyrkan mig?" Jag får sällskap av en annan försenad gudstjänstbesökare som tyst förklarar att lapparna är aptitretare inför samtalet på församlingsdagen den 3:e september.
Ett par veckor senare visar det sig att fler än jag lockades av möjligheten till gemenskap och samtal om framtiden i Andreaskyrkan. Vi är ca sjuttio vuxna och barn som välkomnas av församlingens styrelse och anställda till SMU-gården i ett soligt Gustavsberg.
- Jag kom till Andreaskyrkan första gången som barn 1940, och har precis återvänt efter trettio år på annat håll, säger Lennart Palmqvist högt så att alla ska höra. Vi står i solen i en stor ring och han är först ut med att berätta hur det kom sig att han kom till Andreaskyrkan och att han stannat kvar.
Alla utgår från samma fråga och ordet går runt i ordning efter det år man kom till kyrkan. Flera berättar att de följt med en kompis eller rekommenderades att söka upp Andreaskyrkan. Ett par av oss hittade kyrkan på Internet. Ordet varm eller värme hörs ofta i de korta berättelserna om varför man stannat kvar. Likaså att det goda mottagandet man fick av de anställda varit viktigt.
Gemenskapen är viktig
Nästan sist ut att berätta i den stora cirkeln är Sven-Johan Karlsson. Han kom till kyrkan första gången i november 2004.
- För mig är gemenskapen väldigt viktigt. Jag känner att jag får utrymme för mitt engagemang, menar Sven-Johan.
När vi samlas för lunch några timmar senare förklarar Lennart Palmqvist att han inte främst går till Andreaskyrkan för gemenskapen utan för att han behöver ett sammanhang där han kan utrycka sin tro.
- Men när jag är här upplever jag och uppskattar den goda gemenskap som finns, tillägger han.
Tro och engagemang
Orden tro och engagemang får en central plats i samtalen under dagen. I min samtalsgrupp pratade vi om att de flesta nog söker sig till kyrkan för att få stöd i, och tillfällen att utveckla sin tro. Efter en tid blir gemenskap och engagemang allt viktigare, både på gott och ont.
Barnen är ständigt närvarande, som ett sorl i bakgrunden som då och då växer och blir en del i de vuxnas samtal. De leker, ritar och sjunger. Deras lek visar på en grundförutsättning för en fungerande gemenskap. Barnen har kul om andra kommer och vill ha kul. Om man ser att andra har engagemang så föder det ens eget. Engagemang smittar. Det gäller nog lika mycket för barn som för vuxna.
Innan vi skiljs åt trotsar vi värmen i samlingsrummet en trappa upp i SMU-gården. Vi försöker sammanfatta vilka aktiviteter vi i Andreaskyrkan ska satsa på framöver. Några tycker att det praktiska arbetet i ansvarsgrupperna slukar engagemanget så de inte orkar med att ta andra initiativ. Att ibland hyra in hjälp med städning eller att bredda inriktningen på ansvarsgrupperna till gemenskapsgrupper var två förslag som dryftades.
Flera grupper lyfte fram behovet av mer undervisning utifrån Bibeln, om att sätta Gud i centrum och få möjlighet att växa i tro. Annika Näsström ser gärna att det finns ett komplement till gudstjänsten med lite mer undervisning utifrån Bibeln.
- Kanske kan vi ha en halvtimme undervisning innan gudstjänsten, föreslår hon. Det skulle i alla fall passa barnfamiljerna bra.
Få personer nämnde att aktiviteter som riktar sig utåt i samhället är något församlingen ska prioriteras just nu. Någon kom med förklaringen att det just nu finns ett behov hos medlemmarna att samla krafterna och växa i sin tro. I bilen på väg hem slår det mig att det var länge sedan jag pratade med så många personer i kyrkan om så viktiga saker som under just den här dagen. Men jag har inte hittat något svar på frågeställningarna som lapparna i trappan upp till kyrksalen ställer. Dagen har snarare väckt fler frågor. En av dem ringer i huvudet när jag svänger ut på motorvägen: Vad vill Gud egentligen att vi ska göra?
David Ershammar