Det så kallade Påskuppropet -- kyrkornas upprop till ställning för asylsökande -- skrevs på av över 157 000 personer. En av dem som arbetat med Påskuppropet är Lennart Molin, biträdande generalsekreterare på Sveriges Kristna Råd (SKR) och medlem i Andreaskyrkan.
Påskuppropet är den största namninsamlingen i Sverige sedan 60-talet. Under sex veckors tid från starten på den katolska och protestantiska påsken till slutet av det ortodoxa påskfirandet 1 maj hade Påskuppropet samlat över 157 000 namn.
- Påskuppropet kom till för att diakoner och andra socialt engagerade i olika kyrkor slog larm om de svåra och desperata situationer de mötte hos människor som fått avslag på asylansökningar, säger Lennart Molin när jag träffar honom på ett kafé i stan.
Uppropet ställer framför allt två krav: generösare tillämpning då man bedömer asylskälen, och engångsamnesti för alla som sökt asyl i Sverige och som väntar på besked samt för dem som lever gömda efter avslag.
Just nu ligger 12 735 asylansökningar och väntar på att behandlas.
Kyrkorna har drivit på och tagit ställning i flyktingfrågor, vilket nu har lett till en motion från fem riksdagspartier om liknande krav som i påskuppropet. Hur tänker du om kyrkans roll i samhället?
- Det är viktigt att kyrkan markerar sitt ställningstagande i politiska frågor utifrån moraliska ståndpunkter. Detta har varit styrkan i Påskuppropet och samlat dels SKRs 28 medlemskyrkor och 64 vitt skilda organisationer och partier från både vänster- och högerkanten.
Lennart tycker att kyrkor har ett starkt bidrag att ge i debatter och borde höras mer i värderingsfrågor.
Rent teologiskt vilken är grundstenen kyrkor utgår ifrån då det gäller flyktingfrågor?
- I Gamla testamentet står det mycket om att värna om främlingar, föräldralösa och änkor som ett slags mått på hur rättfärdigheten ser ut. En kärna i den kristna etiken är att värna om utsatta gruppers situation och den enskilda människans behov. I en sådan grupp ingår vi alla någon gång.
Jesus var en av historiens första flyktingar, vilket man kanske inte tänker på så ofta. Barnets behov är också något som Jesus ständigt värnar om, och i den kategorin inbegrips vi alla på något sätt, eftersom vi alla har varit barn och någonstans är det fortfarande.
Vad kan vi i Andreaskyrkan göra för att arbeta med flyktingfrågor?
- Att sätta sig in i frågan är en förutsättning och sedan påverka där man är, där man finns i församlingen. Och att lära känna de människor det handlar om eller människor som jobbar med detta så det inte blir så mycket "vi och dom"-tänkande.
- Man kan på olika sätt bilda opinion och stärka empatin för andra människor genom att påverka politiker och skriva insändare. Man kan också diskutera hur man kan stödja befintligt arbete på bästa sätt, till exempel Sociala Missionen.
Har man som kristen ett särskilt ansvar att engagera sig och ta ställning i till exempel flyktingfrågor?
- Alla är vi människor med förmåga till empati vare sig man är kristen eller inte. I den kristna moralen ingår det att lära sig leva i kärlek för att kunna bemöta andra, med förnuft och förstånd. Man kan ju gå samman med andra för att driva frågorna!
Karolina Jeppson
Hallå där Patrick Nyholm!
Du var i Iran i tio veckor i våras och arbetade med flyktingansökningar. Hur var det?
- Jag visste att det skulle bli tufft, men inte så tufft som det verkligen var. Det är väldigt svårt att få visum för att komma till Sverige, inte minst sedan vi gick med i Schengensamarbetet. Det låter bra med globalisering och att det är enkelt att ta sig över gränserna. Det är enkelt för oss som redan är innanför gränserna. För dem som står utanför har det blivit svårare.
Ska vi ta emot alla?
- Det går naturligtvis inte, man måste ha en viss kontroll. Men jag tycker att det verkar som att tilliten människor emellan har försvunnit. Om du exempelvis är iranier, under 40, ogift och inte har det så bra ställt och ska hälsa på en släkting i Sverige, då måste du ha väldigt goda skäl för att verkligen göra det. Du måste lämna ut hela ditt liv i stort sett.
Hur kom det sig att du var i Iran i tio veckor?
- Jag utbildar mig till socionom på Sköndals högskola och gjorde praktik på Svenska ambassaden i Iran. Min pappa kommer från Iran och mina föräldrar bor där.
Jag har lärt mig mycket och tycker att det är mycket bra att kyrkorna i Sverige har engagerat sig i flyktingpolitiken.
Annika Dzedina