Kyrkan finns på högskolan och i häktet

Andreaskyrkan är del av ett omfattande diakonalt arbete som inte syns i kyrkan. Det pågår bland högskolestudenter och bland personer på häkten och fängelser. ”Jag älskar det”, säger Elisabet Ravelojaona. ”Det mest meningsfulla jag kan göra”, säger Olle Jonasson.

Det är inte svårt att märka entusiasmen när de berättar om sina arbeten. Elisabet är studentpastor på Södertörns högskola. Olle är fängelsepastor på häktet i Sollentuna, men även på Svartsjöanstalten i Ekerö.

- Människor jag möter inom kriminalvården har hamnat i en återvändsgränd, konstaterar Olle. Inget kan vara mer meningsfullt för mig än att erbjuda mig att lyssna till dem, oavsett vad de vill prata om. Anmärkningsvärt ofta gäller det existentiella frågor.

Elisabet konstaterar att hon som studentpastor finns mitt bland unga människor vars liv är i ständig förändring. För många är frågor som ”är jag på rätt plats nu”, ”vart kommer det här leda”, ”vem är jag nu och vem kommer jag att bli” ständigt aktuella.

När de berättar om sina uppgifter och hur en arbetsdag ser ut återkommer båda till vikten av samtalen. Om betydelsen att finnas till och vara beredd att lyssna. Inom kriminalvården är det tydligt för de intagna att pastorn (eller prästen eller imanen – tillsammans är de del av den andliga vården inom kriminalvården) inte är en del av vad de uppfattar som det repressiva systemet.

- Det är helt naturligt att den som hamnar i den kris som en förvaring på häktet eller fängelset innebär kommer att brottas med svåra frågor om livet, menar Olle. Det behöver du inte skämmas över, brukar jag säga. Sedan kan det ta sig väldigt olika uttryck. Min uppgift är att finnas där och lyssna, oavsett vilken nivå samtalet rör sig på.

I arbetet på häktet kommer personer till honom på bestämda tider. På en anstalt handlar det mer om att röra sig runt bland de intagna. Bekanta sig med folk. Presentera sig. Visa sig tillgänglig.

På sätt och vis påminner det om Elisabets arbete på högskolan.
- Det här är ett mingeljobb. Det är bra om jag rör mig ute bland studenterna, visar att jag finns, förklarar Elisabet.

En grupp som båda också gärna bör vara en resurs för är personalen på sina respektive arbetsplatser. Det kan även där handla om att vara samtalsstöd, men också om att vara en resurs vid kriser, som vid svår sjukdom eller dödsfall. Ibland efterfrågas de att medverka i utbildningar och informationsaktiviteter.

Både Elisabet och Olle har en tydlig koppling till Andreaskyrkan, även om den rent formellt ser lite olika ut. För Elisabet gäller att hon är anställd av församlingen, men att 50 procent av hennes tjänst är avsatt för att vara studentpastor. För detta skjuter Equmeniakyrkan till ett anslag, något som församlingen varje år måste söka för att det ska förnyas.

Olle är medlem i Andreaskyrkan, men anställd av föreningen Rastplats Söder, som har sin hemvist i Andreaskyrkan. Finansieringen av landets fängelsepastorer och imamer kommer från Kriminalvården och kanaliseras genom Sveriges Kristna Råd och dess Nämnden för andlig vård – NAV. Ibland beskrivs kyrkornas arbete på häkten och anstalter som ”NAV-arbetet”.

För att klara uppgiften som student- eller fängelsepastor krävs att man är trygg i sin yrkesroll som pastor, menar båda två. Och gärna har ytterligare någon kompetens eller yrkeserfarenhet. Elisabet har förutom pastorsutbildningen också en Steg 1-utbildning i psykoterapi, och Olle är förutom pastor även socionom.

- Du verkar på en arena som inte är din hemmaplan, och där inte alla du möter tycker att du har där att göra, konstaterar Elisabet, men säger i nästa stund att hon bemöts med stor respekt och uppskattning.

Båda vill att kopplingen till Andreaskyrkan och församlingen inte bara ska vara en formell konstruktion, utan att församlingen ska se dem som sina medarbetare ute i samhället. Ibland kunde de önska en starkare koppling, att fler studenter respektive personer som funnits inom kriminalvården skulle hitta till Andreaskyrkan som sin andliga gemenskap.

- Å andra sidan, efter att jag har haft kontakt med en människa en tid vet jag sällan vart hon tar vägen i livet. Det handlar om att få så, så och så. Sedan får andra skörda, konstaterar Olle.

Både Elisabet och Olle bejakar bilden av att de utgör en utsträckt hand från kyrkan ut i samhället. Men de påminner också om att de kan ses som en hand från samhället in i kyrkan. I sina roller får de en insyn i och kompetens om förhållanden i samhället som församlingen annars kanske inte är medveten om.

Text: Magnus Stenberg