Det är söndag och våra veckor som ansvariga för städning och kyrkfika är snart slut för den här gången. Jag drar mig undan den sista disken och sätter mig runt ett av borden på kyrktorget där fyra tjejer koncentrerat sitter och ritar.
Under två söndagar har Astrid Kolterud, Nora Gustafson, Irma Herngren och Märta Gustafson med stor hängivenhet hängt ut ”Kyrkan är öppen-skylten” på terrassen, satt upp psalmnummer i kyrksalen, hälsat välkomna och delat ut psalmböcker, tagit upp och bett för kollekten och en hel del annat. Under idel glada miner. Jag sätter mig ner för att tacka dem. Och för att fråga vad de tycker om att hjälpa till. Det koncentrerade ritandet upphör och de bubblar i mun på varandra:
– Jag äääälskar att jobba, att hänga upp siffrorna, tjoar Märta.
– Det är kul med de där lådorna och samla pengar, kvittrar Astrid. Och att sätta upp skylten där ute var kul. Först tog vi fel skylt, så vi fick byta, men det var lite bra, då fick vi öva två gånger.
– Ja, ja, ja, fortsätter Nora ivrigt, jag gillar att hälsa välkommen och dela ut psalmböcker. Jag gillar att träffa nya människor.
– Dela ut kakor är kul, utbrister Irma efter en liten eftertanke. Och jag gillar ordning och reda.
Jag undrar vad de tror att vuxna tycker om att de hjälper till.
– De tycker det är bra, för då slipper de göra allt själva, svarar Irma.
Och så är det. Det är mycket tacksamt att ha flera händer som hjälps åt. Men inte bara därför, det ger mer liv och energi till oss alla. Och vi lär oss. Till exempel fick vi utöka kollektbönen och även be för att ingen skulle stjäla dem.
Tack finaste Irma, Nora, Astrid och Märta (och Erik Kolterud som också hjälpte till) för att vi vuxna inte behöver göra allt själva. Och för att ni gör allt mycket roligare.
Sofia Svensson, med i ansvarsgrupp 5