Utdrag ur predikan på Påskdagen 2009-04-12
När USA:s president Barack Obama en gång utbildade sig till jurist fick han möjligheten att skriva om sin annorlunda uppväxt. Det blev boken "Min far hade en dröm" som skildrar hans uppväxt på Hawaii med en vit amerikansk mamma och en svart afrikansk pappa, hur han sedan flyttade till Indonesien och sedan återvända till Hawaii och därifrån till det amerikanska fastlandet.
Han blev aktiv och sedemera anställd i en människorättsorganisation som var verksam i Chicago och som försökte hjälpa svarta människor till att bli mer delaktiga i det amerikanska samhället, att utnyttja sin rösträtt att ta ansvar och påverka. I sin strävan att titta partners i denna strävan kom alltså i kontakt med de afroamerikanska kyrkorna i Chicago och han blev imponerad. Han mötte kyrkor som hade plats för alla typer av människor med en bred verksamhet; allifrån yogakurser till karibisk dans men allt genomsyrarades av den kristna tron, lågmält men ändå tydligt.
Barack Obama fick frågan om man hade hört de goda nyheterna? Det var en ny fråga för honom som mer eller mindre vuxit upp i en ateistisk miljö, men helt plötsligt blev frågan om tro inte bara en intellektuell fråga utan något väldigt praktiskt, konkret, verkligt. Tron gav energi till samhällsförändring. Samhällsförändring åstadkoms genom tro. Barack Obama döptes 1988 och blev medlem i en av dessa svarta kyrkor i Chicago, Trinity United Church of Christ.
Ibland talas det nedsättande att det finns så mycket verksamhet i våra kyrkor som skymmer den kristna tron. Jag kan bara beklaga ett sådant synsätt. Jag tror att just verksamhet som inte har så hög kristen profil just åstadkommer tro genom att det ger möjlighet till de små, lågmälda samtal som får tron att växa. Tro växer inte för att vi tänker rätt eller grubblar oss fram, tro växer i gemenskap när vi ser andra människors liv och handlingar
genomsyras av kristen tro.
Någon har sagt att kyrkans viktigaste rum inte är kyrksalen utan kapprummet. Där kan de spontana oförberedda samtalen uppstå med både bekanta och okända människor, samtal som i längden får vår tro att växa.
Berättelserna i Nya Testamentet om Jesu uppståndelse är inte entydiga utan motsägelsefulla och svårförstådda. Jesus kommer till lärjungarna trots att fönster och dörrar är stängda och ändå kan lärjungarna känna på spikhålen i hans händer. Emmausvandrarna som åt måltid tillsammans med Jesus ser honom plötsligt försvinna, bli osynlig. På något sätt är Jesus som uppstånden både en kropp och en ande, han är både konkret och abstrakt.
Kan vi tänka så om uppståndelsen också. Den kan upplevas som abstrakt för tanken men i vårt sätt att leva, i våra handlingar kan den kraften plötsligt bli verklig. Ungefär som solen som finns avbildad längst upp på orgeln
här i Andreaskyrkan. Jag har arbetat i den här kyrkan i elva år men i fredags upptäckte jag: Oj, det finns en sol där uppe. Den har funnits där hela tiden men först i förrgår upptäckte jag den.
"Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal,
om du räcker ditt bröd åt den hungriga och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag."
Göran Gustafson