Angeläget samtal

Din tro duger. Det har varit ett centralt tema i Katarina Alexanderssons predikningar. Vi finner ofta vår tro i gemenskapen, menar hon. Ingen ska behöva känna att man inte tror tillräckligt.

 

Vid årsskiftet slutar Katarina sin tjänst efter 15 år som pastor och församlingsföreståndare i Andreaskyrkan. Själv har jag bara varit med ett par av dem. Så när vi möts är det inte för att prata minnen, och jag ber henne inte att summera vad som hänt.

 

Men nämn någon händelse eller något skeende som du särskilt kommer bära med dig med glädje?

- Det är naturligtvis väldigt mycket. Jag blev glad när jag läste sammanställningen av lapparna som lämnats in vid församlingsmötet i oktober, där människor hade skrivit vad som är bra när det är bra i kyrkan. Många skrev gemenskapen. Och det är något som varit väldigt viktigt för mig, ända sedan jag började. Det är viktigt att vi bygger gemenskap. Den uppstår inte av sig själv. När jag var ny i Andreaskyrkan var gemenskapsdagen väldigt betydelsefull och det har varit angeläget och roligt att utveckla denna till en hel helg. En möjlighet att mötas på en lägergård i andra former än i kyrkan.

 

Varje förening säger att gemenskapen är viktig. Vad gör gemenskapen speciell i en kyrka?

- Mötet med Gud sker i mötet med varandra. Gud bor i gemenskapen.
Ingen människa är en ö, konstaterar Katarina. Vi blir till i mötet med varandra. Men, å andra sidan, fortsätter hon, varje människa är på samma gång en ö. Det finns en ensamhet hos var och en av oss. Men Gud vill alltid gemenskap med oss.

 

Kan gemenskapen också bli trång?

Katarina2- Ja, så är det absolut. Det är en balans. Det är oerhört viktigt att det finns respekt för varandras integritet. En tät gemenskap kan vara exkluderande för den som inte är med, eller känner att man inte kan koderna.

Det finns naturligtvis många medlemmar i församlingen som var med när Katarina välkomnades. Samtidigt påminner hon om att en församling ständigt förändras. Hon har varit med om att välkomna omkring 120 nya medlemmar under de här åren, och tänt ljus för ca 120 ny-födda barn. Men det har också varit många begravningar. Och många av de yngre har antingen flyttat vidare eller slutat.
- När vi talar om vad vi vill med församlingen är det viktigt att vi är lyhörda för vilka vi är så att vi inte har verksamheter som inte möter våra behov eller våra resurser. En sådan medvetenhet hoppas jag att jag har medverkat till.
Som pastor är man inte bara pastor i församlingen, utan också i samhället. Och Katarina hade gärna sett att det funnits mer tid för möten utanför kyrkan.
- Södra Latins kyrkogångsdagar är ett sådant exempel. Varje termin möter jag gymnasieelever, 120 stycken i fyra samlingar på en dag. Jag ”predikar” fyra gånger den dagen! Det är fantastiskt. I mötet med ungdomarna, de flesta obekanta med kyrkan och bibelberättelserna, berättar Katarina om sin egen tro, om hur hon funnit den men i svåra perioder också varit nära att förlora den, och om att kristen tro inte är en lära att anamma, utan är liv att leva.  Det märks att dessa möten med ungdomarna varit betydelsefulla för henne. Men Katarina nämner många andra tillfällen och skeenden hon kommer att bära med sig med värme.

- Kvinnobibelstudiegruppen är definitivt en sådan. Jag har mött åtta kvinnor, just nu i åldrarna 67-89 år, varannan vecka. Vi har låtit bibelordet möta våra egna livsberättelser och haft mycket fina samtal och en gemenskap i bönen. Många möten i själavården bär jag också med mig där jag fått vara närvarande och lyssnande. Påsk i gemenskap är ett annat exempel. Arbetsgemenskapen med kockar och volontärer och glädjen hos runt 200 gäster. Då gör det inget att det blir lite stökigt i kyrkan.

Vi samtalar om Katarinas predikningar. Jag säger att jag uppskattat dem eftersom de gett tröst, bekräftelse och uppmuntran. ”Men även utmaningar, hoppas jag”, flikar hon in med ett leende. Jo, funderar jag, men erkänner, att kanske är det så att många av oss som går i kyrkan längtar mer efter bekräftelse än att bli utmanade. Katarina känner sig friare i sina predikningar i dag än när hon var ung. Då var det viktigt för henne att det var ”rätt teologi”. I dag, konstaterar hon, har hon lättare att prata om Jesus och hur han faktiskt utmanar oss.
- När vi säger att vi tror på Jesus så sätter vi gärna upp honom på piedestal. Men om vi säger att vi tror Jesus i det han säger oss, är det något annat. Om vi tror Jesus när han säger att de första ska bli de sista, att vi ska se barnen etc, då händer det något med oss och mellan oss.

Ett centralt tema i Katarinas förkunnelse, menar hon själv, har varit att din tro duger. Inte minst har detta varit betydelsefullt i mötet med människor som vill bli medlemmar i församlingen. Ibland får vi för oss att man ska ha en färdig tro när man är med i kyrkan. Men så är det naturligtvis inte. Man finner sin tro i gemenskapen.

Vi pratar en god stund, om att vara församling i en storstad, om att vara pastor, om det förunderliga som sker när bibelordet, som är så gammalt, möter vår nutid och ändå är aktuellt, och hur evangelium upprättar människor. Att få vara en del av allt detta är stort, konstaterar Katarina med en lätt suck.
- Sammantaget, det vill jag verkligen säga, är det fantastiskt att vara pastor.

 

Foto: Anders Johnson

Text: Magnus Stenberg