OweKI Första Moseboken kapitel 32 finns en märklig berättelse. Jakob är på väg att möta sin bror Esau. Ett möte som han har anledning att frukta. Natten innan denna kritiska uppgörelse berättas om hur Jakob ensam brottas med en okänd man vid Jabboks vadställe. När Jakob vägrar att ge sig får han ett slag som skadar hans höft så han börjar halta. Trots det ger han inte upp. Jakob kräver att mannen först ska välsigna honom innan han släpper honom.

Jakob blir välsignad – han "har kämpat med Gud och människor och segrat". Men vari består välsignelsen? Jag tror de är på rätt spår som menar att det är just skadan, slaget på höften, som är välsignelsen. Det kan tyckas märkligt. Ett slag, ett sår, som är en välsignelse.

Hur kan smärtan, skadan och lidandet bli en välsignelse? Vi lever i en kultur där hälsa och skönhet dyrkas och där det gäller att alltid klättra uppåt och att synas. Den bibliska modellen är ofta annorlunda. Jakob blir skadad och det blir början på något nytt. Josef slängs i brunnen och därifrån går välsignelsens väg. Mose begår övervåld och tvingas fly ut i öknen för sitt liv, men där ställs han inför Guds kallelse.

Varför denna omvända ordning? Kan det vara så att det är just våra sår, vår svaghet, våra sprickor som kan öppna oss på djupet? Finns Gud själv fördold i världens smärta och lidande? "Saliga ni som är fattiga... Saliga ni som hungrar... Saliga ni som gråter..." (Lukas kapitel 6) Det är genom sprickorna ljuset kan tränga in. Det är genom skrevorna i klippväggen som det går att ta sig vidare.

Vad som är svåra vadställen ser olika ut för oss. Men vad det än är så kan kampen med den okände som lämnar sår och spår efter sig vara öppningen mot nya landskap. Vi behöver ibland vidga vår bild av vad Guds välsignelse kan vara. Vi vill helst bli bekräftade i vår tro och våra övertygelser. Men växt och mognad kommer ofta ur erfarenheter av brustenhet och tvivel.

Om vi vill forma en ny gemensam framtid tror jag en av nycklarna ligger i detta. Att vi ser välsignelsen i våra sprickor och svagheter och delar dem med varandra.

Owe Kennerberg