jonas_smallVi är ganska många som delar ansvaret att leda söndagsskolan i Andreaskyrkan. Kompis kallar vi verksamheten. Jag är en av dessa som tar hand om de äldre barnen, 7-12 år, medan andra ansvarar för barnen 4-6 år. Första gången jag skulle hålla i detta var jag dock ganska rädd. Jag har aldrig gått i söndagsskola, och jag har inte någon djupare kunskap om vad som står i Bibeln. Vad kunde jag bidra med? Vad skulle barnen säga om mig till sina föräldrar?

"Din fru jobbar här och du och dina barn brukar ju besöka oss ibland. Du känner lite av folket i kyrkan. Det räcker", sa Göran Gustafson, som är en av pastorerna.undefined

"Okej, tänkte jag: jag tror på Gud (och på Göran) och jag går till Andreaskyrkan ibland. Varför inte göra ett försök?"

Temat för dagen var hur det känns när man är rädd - och vad man kan göra för att slippa vara det. Tillsammans i kompisgruppen läste vi ett avsnitt i Bibeln som handlar om detta. Sedan diskuterade vi ämnet. Vilka kloka barn! De lyssnade och kom med synpunkter. Visst, en viss oro infann sig i gruppen också. Min son Isak och några barn till hade till exempel svårt att sitta still. Men det var inte deras fel. Oron berodde på mig. Jag är ingen pedagog.

Men det gjorde inte så mycket. Efter avslutat kompispass kom nämligen en av gruppens tjejer fram till mig och sa: "Vet du en sak, Jonas. Det kan vá bra att vá rädd också. Om man ser en skräckfilm, tillsammans med en kille som man gillar, så kan man ju skylla på att man är rädd om man vill sitta nära honom. Bra vá." Jag hade fått en ny kompis! Tjejen i fråga hade insett att jag var rädd för att inte räcka till och tröstade mig i bästa

kompisanda.

Till dig som nu läser det här och känner att du också vill bli en ledare för Kompis, men kanske inte "vågar", säger jag: "Låt inte din rädsla hindra dig. För som sagt, rädsla kan generera något bra också!"

 

Jonas Bergholm
Kompis-ledare i Andreaskyrkan.